Elinor Torps senaste bok »Flickan i korridoren« handlar om hur bristen på strukturer i skolan bokstavligen tar livet av elever. Om hur den tolvåriga flickan Karolina inte orkar med skolan utan väljer att avsluta sitt liv. Om hur de vuxnas oförmåga tvingar fram ett självskadebeteende som kan bli dödligt. Om hur elever med NPF, särskilt flickor, tvingas ut ur klassrummen. Om en rad lagar om skolan som har lett till att den vilar på ett gungfly utan någon fast mark.
Men det är inte bara själva skolan som saknar strukturer. I samband med 2010 års skollag avskaffades skolhälsovården. Från andra världskrigets slut fram till sommaren 2011 följdes barnen i Sverige i en oavbruten vårdkedja från BVC. Skolhälsovården tog över där BVC slutade. Förebyggande hälsovård säkrades. I 60 år fanns ett skyddsnät när barnen började skolan, en länk i en noga genomtänkt vårdkedja. När barnen klev in i klassrummet omfattades de av detta skyddsnät, som både fångade upp somatiska avvikelser och neuropsykiatriska funktionsvariationer. Om en elev mådde dåligt i skolan var sannolikheten stor att hon fångades upp i tid för att kunna hantera situationen.
När den nya skollagen trädde i kraft 2011 avskaffades emellertid skolhälsovården. I stället infördes något som kallas »elevhälsa«. Ordet »vård« ströks ur alla skolförfattningar. Rektorerna, som saknade medicinska kunskaper, skulle fördela resurserna och besluta om huruvida skolsköterskor, kuratorer och specialpedagoger skulle finnas. Vårduppdraget försvann, »elevhälsan« var i princip frivillig för skolledningarna och eleverna skulle hänvisas till primärvården om de mådde dåligt i skolan.
Elinor Torp konstaterar att Sverige därmed bryter mot FN:s konvention om barns rättigheter, som säger att alla barn och föräldrar har rätt att få reda på barnets hälsotillstånd. I en skola där självmordstalen ökar med 1–2 procent varje år är detta märkligt. Lägger man till att flickor med högfungerande autism har tretton gånger högre risk för suicid är det uppseendeväckande.
Elinor Torps bok är en personligt färgad rapport från dagens skola. Hennes egen dotter gick på samma skola som bokens huvudperson Karolina – hon som valde självmordet när skolan valde att inte se henne.
Efter att ha sträckläst boken stannar ett antal frågor i mitt huvud: Hur kommer det sig att över huvud taget några barn och ungdomar klarar av att gå i skolan i dag? Hur tänkte lagstiftarna när de avskaffade skolhälsovården?
Boken bör läsas av alla som har något med barn och ungdomar att göra: skolpersonal, sjukvårdspersonal och föräldrar.
Och vågar man hoppas att lagstiftarna återupprättar skolhälsovården i landet?
