Spel med någon form av pengar som insats har förekommit sedan urminnes tid. Spänningen och vinsten lockar, även om den senare egentligen aldrig infinner sig i det långa loppet och många utövare och deras anhöriga ruineras. Man räknar med att 0,5 procent av befolkningen har ett allvarligt spelberoende och upp till 3 procent ett problematiskt spelande. Förutom konsekvenserna som det problematiska och kompulsiva spelandet har för den enskilda individen har det också betydande sociala konsekvenser. Man räknar med att spelberoende kostar samhället 14 miljarder kronor bara i produktionsbortfall. I vår tid kastar också den organiserade brottsligheten sin mörka skugga över fenomenet. Redan i Magnus Erikssons stadslag från 1350 finns dobbel och spel reglerat; i dag regleras spelmarknaden genom en lag som gäller sedan 2019. Spelinspektionen är den myndighet dit företag som tillhandahåller spel med pengar måste vända sig för att få licens för att bedriva sin verksamhet, och som en följd av villkoren för licens har de också ett ansvar att motverka att spelandet får skadliga konsekvenser för den enskilda.

Men spelande med pengar har inte bara ekonomiska och juridiska aspekter, utan också psykiska. Hasardspelssyndrom är en psykiatrisk diagnos som ingår i DSM-systemet, och har i den senaste versionen omklassificerats från en form av impulskontrollstörning till ett beroendetillstånd, likt olika former av substansberoende. Skälet till detta är att det finns belägg för att hasardspelande aktiverar liknande belöningssystem i hjärnan som rusframkallande substanser och för att vissa beteendesymtom liknar dem vid substansberoende.

Spelberoende är sannolikt en växande företeelse, och det finns ett stort mörkertal, vilket flera gånger betonas i den föreliggande boken. En viktig orsak till detta är att få av de drabbade söker hjälp, ett förhållande som säkert förstärks både av den sociala stigmatisering som är förknippad med beroendet och av att utvecklingen av effektiva behandlingsmetoder ännu befinner sig i sin linda. Men det innebär inte att det saknas behandlingsmetoder, och exempel på sådana ges. De har alla en KBT-inriktning. En ingång till behandling är ofta motiverande samtal.

Farmakologisk behandling mot själva spelberoendet har i nuläget svagt vetenskapligt stöd, även om försök har gjorts med läkemedel som används mot alkoholberoende, som naltrexon och nalmefen. Samtidigt som det i dag fattas effektiva farmaka mot spelberoende så råder dessvärre också det motsatta förhållandet, nämligen att vissa läkemedel kan utlösa skadligt spelande. Det gäller framför allt centralstimulerande läkemedel vid ADHD samt vissa läkemedel som används vid Parkinsons sjukdom, något som förskrivare av sådana läkemedel måste beakta.

Det finns en omfattande samvariation mellan spelberoende och andra psykiatriska diagnoser, vilket behandlas i ett av bokens kapitel. Här kan nämnas olika former av substansberoende, personlighetsstörningar, ångest och depressionstillstånd samt ADHD. Detta förhållande gör att symtom som inräknas i spelberoende också inräknas i andra psykiatriska tillstånd, vilket naturligtvis utgör avgränsningsproblem. Samtidigt innebär också samvariationen en utgångspunkt för den fortsatta forskningen och utvecklingen av nya behandlingsformer.

Termen »spelberoende« ska reserveras för spel med pengar som insats. Ett kapitel i boken ägnas dock åt datorspel, där pengar inte ingår. Forskningen på detta område är i ännu högre grad i sin linda än när det gäller hasardspel, det vill säga spel där pengar ingår.

Trots att boken »Spelberoende« har många författare är den väl sammanhållen. Den berör flera aspekter av skadligt spel som kriminalitet, genusperspektiv, anhörigperspektiv och relationen mellan spel och idrott. Ingående behandlas psykologisk behandling vid spelberoende. Varje kapitel har en inledande och problemavgränsande del och avslutas med en diskussion och sammanfattning samt förslag till fortsatt läsning och källhänvisningar. Boken är angelägen för alla som kommer i kontakt med spelberoende, vilket är många läkare med tanke på att spelberoende förekommer i så många sammanhang, ofta som en dold bakgrundsfaktor.