Bakgrunden till boken »Deep brain reorienting« är att det kan ifrågasättas om etablerade metoder räcker till för de svåra fallen med komplex PTSD och dissociativa störningar, som ofta är kroniska och påträffas inom psykiatrin, ibland utan känd traumaanamnes, och vars bakgrund kan sammanfattas i form av tidig och omfattande traumatisering och/eller omsorgssvikt. Några etablerade metoder kritiseras för stort bortfall, och evidensen bygger på selekterade fall där man till exempel har sållat bort självskada, suicidalitet och besvärlig komorbiditet – vanliga manifestationer av traumatisering.

Bokens huvudsakliga författare, Frank Corrigan, är forskare, psykiater och psykoterapeut med lång erfarenhet av omfattande trauma. Som utgångspunkt menar han att neurobiologisk forskning om PTSD och dissociation har förbisett viktiga strukturer i hjärnstammen som är inblandade i traumaresponsen. Colliculus superior är utgångspunkt för orienteringsresponsen (var finns hotet?), locus coeruleus utlöser chockreaktionen (med typiska kroppsliga sensationer som markör), och först efter det kommer försvarsreaktioner och affekter via periakvaduktala grå substansen (PAG). Beroende på om hotet är hanterbart startar aktiv mobilisering (flykt/kamp efter initial frysning) eller immobilisering/kollaps. I det förra fallet sker kortvarig analgesi med frisättning av endocannabinoider, i det senare fallet långvarig analgesi med opioider. Först senare kommer affektreaktioner och möjlighet till emotionell bearbetning och återgång till normal funktion. De ofta förbryllande symtom som föreligger vid komplex PTSD och dissociativa störningar kan ses som sekundära kortikala epifenomen efter kvarstående förändringar som sker djupt i hjärnan vid långvarig traumatisering.

Corrigan menar att orienteringsresponsen är en viktig utgångspunkt: colliculus superior kan tolkas som platsen för »where-ego«: var befinner jag mig i rummet och i förhållande till hotet? Orienteringsresponsen kan i den kliniska situationen identifieras genom anspänning i ögonmuskler och muskulaturen kring skallbasen.

Behandlingen har olika faser: O, orientering till »här och nu« och sedan till den traumatiska händelsen eller utlösande faktorn, sedan T (tension) det vill säga att uppmärksamma när minnet har aktiverat musklerna runt ögat/skallbasen som en markör för att orienteringsresponsen har uppstått. I nästa fas, Sh (chock), är det viktigt att låta denna avlöpa klart inför vidare bearbetning, eller återgå till grundning via orientering till »här och nu« om patienten blir överväldigad, för att sedan om möjligt låta processen fortsätta. Först när de kroppsliga korrelaten till Sh har klingat av kan man gå till sista fasen, A (affekter), som handlar om att identifiera och bearbeta de känsloreaktioner som hänger samman med traumahändelsen. Man kan sammanfatta ovanstående med att behandlingen är en mycket varsam vägledning av patienten genom traumat i närvaro av terapeuten.

Det finns i dag möjlighet att utbilda sig i metoden. En studie är hittills publicerad, med goda resultat [1]. I Sverige har metoden utvärderats som en hjälp till behandlare när de har upplevt besvärande motöverföringsreaktioner [2].

Förutom PTSD, komplex PTSD och dissociativa störningar är metoden lovande för behandling av terapiresistenta tvångssyndrom, vilket behandlas översiktligt.

Ett avsnitt med titeln »Frequently asked questions (FAQ)« av olika erfarna utbildare konkretiserar ett komplicerat ämne.

Boken är en mycket pedagogisk genomgång av neuroanatomi och neurobiologi som är kliniskt relevant för alla som intresserar sig för trauma och dissociation. Som lärobok och introduktion till behandlingsmetoden DBR är den mycket lyckad, med kliniska vinjetter som illustrerar teori och behandlingsfaser.