I »longitudinal integrated clerkship« (LIC), som beskrivs som en utbildningsmässig revolution, får en utvald grupp av tredje årets läkarstudenter möjlighet att göra en annorlunda verksamhetsförlagd utbildning. Varje student väljer ut flera patienter med kroniska sjukdomar som studenten därefter lär känna, kommer nära och under ett års tid följer genom hälso- och sjukvården.
Abraham Nussbaum, utbildningsansvarig på Denver Health och professor i psykiatri vid University of Colorado School of Medicine, har skrivit om detta sätt att bedriva läkarutbildning i boken »Progress notes«. Det ena syftet med LIC är att ge läkarstudenterna möjlighet att se hur patientens vardagliga leverne leder fram till deras akuta tillstånd. Det andra syftet är att läkarstudenterna, genom att lära sig både »the textbook of the body« och »the textbook of the community«, både ska finna större mening i sitt yrkesval, och, läser jag mellan raderna, välja primärvård när det är dags för specialisering. I Nussbaums bok får vi följa sju av dessa läkarstudenter och flera ur personalstyrkan som arbetar tillsammans med dem, inklusive den kliniska läraren Jennifer Adams, som är initiativtagare till LIC i Colorado.
Som utbildningsupplägg är LIC intressant, även om kontrasten mot den svenska läkarutbildningen inte är lika stark som mot den nordamerikanska, med sitt försvinnande lilla fokus på primärvård och prevention. Ironin är att Nussbaum lägger omfattande utrymme på att beskriva själva tiden som en nemesis för läkare, samtidigt som han har skrivit en bok som med ett diplomatiskt ordval bäst kan beskrivas som omständlig. Detta utgör en diskrepans mellan ord och handling som snabbt sårar mitt förtroende till Nussbaum som författare.
Utöver att boken hade varit betjänt av att redigeras ner till åtminstone hälften, så finns tyvärr ytterligare irritationsmoment som förhindrar smidig läsning med behållning. Dessa inkluderar, men inskränker sig inte till, dramatiska och storvulna formuleringar (»A patient’s tears fell on our white-coated shoulders« är en mening som överfaller en redan i prologen), frekventa byten av perspektiv, tempus och kontext och diverse uppräkningar om bedrifter inom olika fält av – företrädesvis – nordamerikanska läkare.
Det inofficiella mottot för LIC är: »There cannot be health without peace and social justice« (Vic Sidel). Vad de hängivna och empatiska studenterna i boken upptäcker allt eftersom är att just medicin som yrkesval kanske inte är det bästa sättet att åstadkomma samhällsförändring. Denna deras insikt går dock okommenterad förbi.
I slutet av boken har jag fortfarande inte förstått varför just läkare ska överta allt folkhälsoarbete i USA, eller hur LIC-upplägget på läkarutbildningen ska lösa problemet med att nordamerikanska läkare arbetar alldeles för långa dagar i ett komplicerat, ojämlikt och monetärt drivet hälso- och sjukvårdssystem.
Bokens förtjänst är att den belyser hur vi som läkare, precis som andra yrkesutövare, kan motverka risk för utbrändhet genom att känna att vi har tid och resurser att utföra ett gott arbete, och genom att hitta meningsfullhet i möten med andra människor.
Jag stänger boken med lättnad, och med intrycket av att Nussbaum och Adams för en tapper kamp i det omöjliga nordamerikanska hälso- och sjukvårdssystemet. Det sistnämnda är väl vad som verkligen behöver revolutioneras.
