Boken »Psykofarmaka«, skriven av professorn i farmakologi Elias Eriksson, släcker en törst som mången ST-läkare i psykiatri ofta beklagar sig över – en upplevd brist på kunskaper i psykofarmakologi. Boken är rikligt illustrerad med pedagogiska bilder av synapser och receptorer, såväl som historiska foton på framträdande psykofarmakologer. Över lag innehåller boken mycket mer än molekylernas kinetik och dynamik i djur- och människokroppar. Här finns också redogörelser för deras historik samt användning i kliniken, varvat med Erikssons tolkning av de kontroverser som omgärdat många av dem. Historien skrivs av segrarna, sägs det, och det är sannerligen något visst med läroböcker i det till synes neutrala ämnet psykofarmakologi. Alla har sin egen ingång till hur psykofarmakologin bör förstås och tillämpas.

»Psykofarmaka« är inget undantag. Den vill förmedla tre grundläggande insikter: att »psykofarmaka ofta har mycket gynnsamma effekter«, att hjärnan är komplex och att vi därför har begränsade kunskaper om »det biologiska underlaget för psykisk sjukdom« samt att möjligheterna till nya farmakologiska genombrott är goda. Drömmen om den reduktionistiska modellens potential att extrapolera fynd på basal neurobiologisk nivå till mänskliga upplevelser på högre nivå lever således än. Genombrotten lurar ständigt alldeles runt hörnet, och den alltför avancerade hjärnan fungerar som ursäkt för att drömmen ännu inte slagit in. I väntan på de dyrköpta genombrotten får slumpfynden ligga till grund för teoribildningen.

Under vilken förklaringsmodell som kunskaperna i »Psykofarmaka« ska komma patienterna till gagn är nämligen den springande frågan, och boken tydliggör hur viktigt sjukdomsbegreppet är för psykiatrin; diskussionen ramar in hela texten. Dessvärre avhandlas frågan med upprepade motsägelser: ena stunden är det »ointressant« och »en smaksak« vad man ska kalla vissa av de psykiatriska tillstånden, samtidigt som endast avvikelser från »normalpsykologi« anses aktuella för läkemedelsbehandling. Det är precis denna typ av lättsinniga inställning till begreppsbygget som underminerar det ostadiga fundament på vilket den indikationsbaserade psykofarmakologin vilar.

Det finns däremot en tillräckligt stark konsensus om att psykiska sjukdomar existerar för att begreppet ska vara användbart. Men hur vi vet att de existerar är en högst kontroversiell fråga. Med viss reservation baserar Eriksson sitt sjukdomsbegrepp på DSM. Det gör boken tidsbunden på ett sätt som är onödigt – molekylers effekter på det mänskliga psyket är mer beständiga än hastigheten med vilken den amerikanska psykiatriföreningen omformar diagnoserna. Som svar på diskussionen om DSM-diagnosernas validitet anförs i stället vinsterna med reliabiliteten och dess otvetydiga betydelse för psykofarmakologins utveckling.

Men att hålla sig i DSM när det stormar kring vem som är sjuk eller frisk blir inte stabilt. Eftersom boken uttryckligen använder ett brett sjukdomsbegrepp framstår ambitionen att vara gränsvakt som halvhjärtad. Konsekvenserna för patienterna av detta synsätt är inte tillräckligt väl undersökta, och Eriksson förpassar merparten av problematiseringen till avdelningen för konspirationsteorier.

En stor del av läroboken ägnas just åt att skjuta moteld mot en heterogen grupp av »psykofarmakakritiska debattörer« eller »ifrågasättare«, särskilt vad gäller de antidepressiva preparaten. Erikssons egen ståndpunkt framgår mycket tydligt. Mellan salvorna finns ändock nyanser, vilka för en kliniskt verksam läkare erbjuder en viss respit, exempelvis vikten av att skilja på depressionssjukdom och normal nedstämdhet. Men även depressionsbegreppet kläs i förvillande skruder: ena stunden är det »psykiatrins folksjukdom«, bara för att senare dyka upp som helt »disparata tillstånd«.

»Psykofarmaka« utgör en viktig bit i ett svårlagt pussel om de psykiska sjukdomarna. Av framställningen får man dock intrycket att den önskar utgöra själva ramen till hela pusslet. Läs den med behållning, men läs för all del även dem vars kritik Eriksson tycker är överdriven, ideologisk eller antipsykiatrisk, och du ska finna att mycket av hans kämpaglöd är riktad mot väderkvarnar.