Psykiatrins snart allseende öga är i mångt och mycket inställt på diagnos och sedan behandling. Begreppet »behandlingsresistens« agerar allt mer som dirigent i orkestern. I de fall där behandlingen inte gör patienterna bättre drivs de in i denna hyperheterogena kategori utan vetenskaplig validitet. Det som har saknats i kakafonin är patienternas röster, vilket också en aktuell översiktsartikel har påtalat [1]. Delanos bok kommer därför lägligt.

Laura Delano inleder sin resa som oregerlig tonåring i slutet av 1990-talet. Föräldrarna tar henne till en terapeut, som skickar henne vidare till en psykiater, som ställer diagnosen bipolär sjukdom hos barn. Det sammanfaller i tid med att Harvardprofessorn Joseph Biederman – i tät allians med läkemedelsindustrin – propagerar för diagnosen, något som senare blir föremål för en mutskandal [2]. Bipolärdiagnosen är preludiet till den gripande odyssé som blir Delanos behandlingskaskad. Starten blir valproinsyra och fluoxetin. När hennes mamma ställer fram tabletterna på nattygsbordet vill hon både krama och döda henne. Hon känner att läkemedlen symboliserar hur oacceptabel hon är som dotter och flicka. Ibland tar hon dem, ibland smusslar hon undan dem.

Delano börjar på internatskola. Hon röker, dricker, tar droger och skadar sig själv, men vägrar acceptera självbilden som psykiskt sjuk. Vidare på Harvard dricker hon mer och tar snart även kokain. Hon känner sig tom och vill till slut bara dö. När hon berättar allt för sina föräldrar bokar de redan nästa dag ett besök till en psykiater, som lyssnar, antecknar, förnyar receptet på valproinsyra och lägger till kvetiapin. Desperationen har ruckat Delanos motstånd, och hon börjar omfamna sin diagnos. Men hon sover dåligt och får zolpidem »vid behov«, vilket snabbt blir samma sak som »varje natt«. När hon inte somnar tolkar hon det som obehandlad psykisk sjukdom. Dosen höjs. Då blir hon dagtrött och får modafinil.

Fler psykofarmakologiska vindlingar följer: escitalopram, venlafaxin, litium, klonazepam med flera. Sex år efter att hon börjat bli en följsam patient förklarar hennes psykiater varför ingenting fungerar: hon är behandlingsresistent. Det blir den mörka upptakten till hennes kommande suicidförsök [3]. En tid efteråt ändras diagnosen till borderline-personlighetsstörning (i dag benämnt emotionellt instabilt personlighetssyndrom).

Under hela den här tiden dricker Delano alkohol. Hennes väg ut ur den medicinska förklaringsmodellen går via Anonyma alkoholister. När hon varit nykter en tid klarnar tanken, och då slår det henne: vem skulle hon vara utan alla de andra substanserna? I det läget läser hon av en tillfällighet en bok, skriven av »han-vars-namn-inte-får-nämnas« – Robert Whitaker. Efter otaliga terapitimmar, många intagna milligram, inläggningar, tvångsvård och lidande upplever Delano hur allting faller på plats: »Holy shit. It’s the fucking meds.« I samma stund stängs dörren för andra förklaringar och Delano påbörjar sin frigörelseprocess, där hon med tilltagande agens manövrerar sig ut ur sjukvårdens klor.

Det är inte en nyansernas berättelse. Delano är obarmhärtig i sin kritik mot psykiatrin och slår brett – även utanför sin egenupplevda berättelse. Det vapen hon håller i är den evidensbaserade medicinens inneboende svagheter, och därmed är krigföringen ibland orättvis, om än relevant. Delano är noga med att poängtera att hon inte har läkt, blivit botad eller är symtomfri. Hon kallar sig inte heller feldiagnostiserad, om man accepterar DSM:s underliggande förklaringsmodell, vilket hon inte gör.

I fjorton år levde Delano i uppfattningen om att hennes hjärna på ett eller annat sätt var trasig och att den behövde fixas med läkemedel. Mycket finns att säga om alla de vägskäl där det hade kunnat gå annorlunda för henne. I de stunder då sjukvården pekat ut riktningen hade hon önskat att en uråldrig ledstjärna lyst starkare: »i första hand inte skada«. Vi tycks ständigt behöva den påminnelsen, och Delanos bok kan hjälpa oss.