Som nyutbildad psykolog mötte Dorthe Birkmose medarbetare som menade att det var helt okej att skälla ut barn och håna anhöriga. Det var hon inte beredd på; kränkningar inom vården trodde hon hörde till historien. Hur kom det sig att detta fortfarande pågick? Boken »När goda människor handlar ont« blev ett försök till svar.

När den första danska utgåvan kom ut 2013 uppstod en livlig debatt i Danmark. Den nya utgåvan, som nu översatts till svenska, kunde inte ha kommit lägligare. Statens institutionsstyrelse (SIS) ska reformeras, och regeringen har uppmärksammat de skandalartade avslöjanden om övergrepp som ägt rum inom den statliga ungdomsvården. Samtidigt talas det om att »öka säkerheten«, vilket ofta betyder större maktutövning.

Centralt i Birkmoses analys står begreppet »förråelse«. Denna psykologiska process uppstår som ett sätt att skydda sig själv mot obehagliga tankar och känslor som annars skulle överväldiga en. »Förråelse är alltså ett försök att stå ut med sig själv och situationen när man är körd hela vägen till botten.« Konsekvensen blir naturligtvis att man riskerar att göra andra illa. Förråelsen kan vara synlig, såsom nedsättande sätt att tala om andra, tvång och ilska, men även stillsam: likgiltighet, uppgivenhet, handlingsförlamning. Den kan också vara dold och gömma sig bakom positiva omformuleringar, humor och tomma klyschor. Birkmose menar att detta inte bara förekommer inom psykiatrin och övrig vård utan även i skolor, hemtjänst, arbetsförmedlingar, förskolor etc.

Förutsättningen för ondska är inte medfödd eller djupt rotad i personligheten, något som forskningen om Förintelsens vedervärdigheter tydligt visat. I stället problematiseras begreppet – man kan göra ont av tre anledningar: idealism, egoism eller tanklöshet. Idealistisk ondska är att göra andra ont eftersom man tror att man vet vad som egentligen är bäst för dem. Egoistisk ondska uppstår när man gör ont för att man mest tänker på sig själv eller sin egen grupptillhörighet. Tanklös ondska uppkommer när man gör ont utan att tänka sig för. Inte sällan finns det drag av alla tre i varje handling som vi betecknar som ond.

»Förråelse« har troligtvis alltid förekommit, men risken ökar, enligt författaren, när välfärden utarmas. Utvärderingar av New public management har visat att årtionden av målstyrning och marknadsekonomi inom offentlig sektor har gjort medborgarna mer frustrerade och det professionella arbetet för att hjälpa dem både dyrare och sämre. Relationen mellan hjälpare och behövande har blivit avhumaniserad och »förtingligad«. Personalen får allt mindre att säga till om och blir till sist slutkörd, eller med ett aktuellt ord: utmattad. Birkmose skriver att nedskärningarna bara har kunnat genomföras eftersom »politikerna gjort sig hårda och likgiltiga inför konsekvenserna av att krama ur det sista ur de mänskliga resurserna« – ett exempel på hur förråelsen ofta startar »uppifrån«.

Vad är då lösningen? Först och främst; släpp tanken på att hitta snabba ytliga lösningar! Birkmose erbjuder i stället en femstegsraket: 1) erkänn att förråelse är en risk i det professionella arbetet, 2) upptäck varningssignalerna i tid, 3) säkerställ att det på riktigt är högt i tak – detta skapar psykologisk trygghet, 4) undersök de påfrestningar som gjort att förråelsen blivit nödvändig som copingstrategi och slutligen 5) hitta lösningar på påfrestningarna så att copingstrategierna inte behövs.

Detta kräver uppenbarligen en hel del arbete, och det kommer inte räcka med nedstängningar, omorganisation och dokument med vackra ord. Jag hoppas att boken blir läst av många, särskilt av våra politiker, och att en debatt uppstår även här i Sverige – det har vi ett skriande behov av.