»Tankevirus« kommer inte en dag för tidigt. Liknelsen baseras på att idéer och beteenden kan »smitta«, precis som infektioner. Det sker inte slumpartat, utan följer ett visst mönster. Asplund inleder med att ringa in terminologin. Sjukdomsbegreppet lämnar han medvetet därhän, och må så vara; han tillämpar åtminstone den användbara distinktionen mellan »disease« och »illness«. Kroppsliga och psykiska symtom åtskiljs dock på ett ofta svårarbetat sätt.

Exposén tar avstamp i epidemin med de apatiska flyktingbarnen. Vi får också redogörelser för olika former av dans- och predikosjuka, utbrott hos skolflickor runt om i världen – en återkommande grupp – samt de horribla häxbränningsprocesserna (Asplund tvekar själv om dessa verkligen ska ingå). Vidare tar han upp arbetsplatsutbrott där kemiska ämnen ofta ingått som en komponent, vaccinationsrelaterade utbrott, den belgiska Coca-Cola-epidemin samt smittor via sociala medier. Skolboksexemplet* Havannasyndromet får också välförtjänt utrymme.

Asplund framhåller att fenomenet inte är en diagnos i ordets egentliga bemärkelse. Något motsägelsefullt blir det dock när tillstånden ändå beskrivs som uteslutningsdiagnoser. Vad gäller funktionella somatiska syndrom rör man sig mot så kallad »positiv diagnostik«: att tidigt väga in de funktionella diagnoserna i differentialdiagnostik, baserat på karaktäristiska tecken och fynd [1]. Sådana finns även vid smittsamma psykogena tillstånd, och en del av problematiken utgörs just av uteslutningstanken.

Fenomenet är egentligen välkänt sedan länge, men har haft svårt att sträcka sig ut från de humanistiska vetenskapsområden där kunskapen finns och in dit den behövs – sjukvården. Medicinsk idéhistoria har länge förtjänat en kraftfullare roll än något att bara fascineras av. Asplund avslöjar att inte ens Socialstyrelsen hade erforderlig sådan kompetens i de egna leden när epidemin med de apatiska flyktingbarnen spred sig. Kultursjukdom må vara ett nedsvärtat begrepp, men mekanismerna bakom ordet består [2], och Asplunds bok gläntar på denna kontroversiella dörr. Vår egen Karin Johannisson kunde ha ännu fått större plats (och ett rättstavat efternamn) [3, 4].

Men historiker är trots allt mest intresserade av historien. Allmänläkarna är de som sitter inne med den samtida erfarenheten, men de blir sällan vare sig tillfrågade eller litade på när nya utbrott blossar upp. Förhoppningsvis kan Asplunds bok utgöra den brygga som krävs för att undvika att samma mönster upprepas igen och igen. Det mest spännande med boken är nämligen det som inte står i den. Många idéer har – mer som latenta virus – en betydligt längre livslängd än de kortvariga epidemier som Asplund beskriver. En idé kan penetrera som en förgiftad harpun in i samhällskroppen, och när giftet väl har spridit sig är det svårt att backa och validera diagnosen.

Vidden av sådana processer må vara mer långtgående än vad som skulle ha kunnat rymmas i boken, men exempelvis långtidscovid lyser med sin frånvaro. Utmattningssyndrom, ADHD och CFS/ME (myalgisk encefalomyelit/kroniskt trötthetssyndrom) kontrasteras mot de övriga epidemierna, men med viss osäkerhet, och som Asplund påpekar så är ämnet obekvämt för oss. När bubblan väl spricker är det däremot fritt fram att sparka på den som redan ligger. Vi bevittnar det just nu i debatten om utmattningssyndrom. Att Asplund ens vågar röra vid ämnet är därför beundransvärt. Låt oss hoppas att hans efterträdare på Socialstyrelsen gör boken till ett vaccin mot de tankevirus som alltid återkommer i ständigt nya mutationer.

*Ordvalet kommer från en av världens ledande forskare på området, sociologen Robert Bartholomew, som med rätta ofta förekommer i Asplunds bok [Konflikt. Sveriges Radio P1. 19 nov 2021]. Den som törstar efter fler exempel bör införskaffa den ögonöppnande encyklopedin »Outbreak! The encyclopedia of extraordinary social behavior« [Evans H, Bartholomew R. Charlotteville, VA: Anomalist Books; 2009].