Att AI kommit att fylla en stor del av nyhetsflödet har troligen inte undgått någon. Både förhoppningarna och farhågorna är enorma. Kommer AI att bli smartare än vi och förpassa oss till historien? Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, menar att vi behöver reda ut begreppen innan vi kan ta oss an den frågan.

I det inledande kapitlet definieras därför centrala begrepp: affekt, emotion, motivation, medvetande, intelligens och så vidare. Gärdenfors påpekar här bland annat att intelligens inte enkelt går att definiera. En beskrivning skulle kunna vara att det är en »förmåga till flexibel problemlösning och att man snabbt kan utnyttja de erfarenheter man har gjort«. Vanligen förlägger vi det som utför detta tänkande till hjärnan och tänker oss den som en kommandoenhet som skickar ut ordrar till resten av kroppen. Men Gärdenfors menar att detta är bakvänt. Hjärnan är i stället »en betjänt som arbetar för kroppens intressen«. Det finns rentav forskare som menar att hjärnan inte bara behöver kroppen för att fungera – den är i lika stort behov av omgivningen. Människors och djurs tänkande är alltid »situerat« och direkt avhängigt en interaktion med omgivningen. Vidare är det förkroppsligat, och vårt förnuft och våra känslor är intrikat sammanbundna, inte något som går att separera, vilket västerlandets filosofer i årtusenden trott.

Därefter behandlas vad vi kan veta om djurens liv och vad som skiljer våra sätt att tänka. Skrattets sociala funktion belyses, och undertecknad blir upplyst om att många djur uppenbarligen kan skratta, till exempel råttor. En underbar passage jämför en människas och en schimpans morgonbestyr. Jag hade svårt att avgöra vilket som var att föredra.

Gärdenfors inskärper vikten av Morgans princip: förklara inte ett djurs beteende med mer avancerade kognitiva processer än vad som är rimligt. Den principen  bör lika gärna användas på robotar. Vad är då AI bra på? Jo, uppgifter som är hårt gallrade och som bygger på att känna igen mönster från ett stort antal tämligen likvärdiga fall. Men redan små avvikelser i input gör att AI klappar ihop och levererar nonsenssvar. Den har till exempel påfallande svårt att klara av test som vilken femåring som helst klarar av. Eller ta det tragiska exemplet när en självkörande bil i full fart körde på en kvinna som ledde en cykel fullastad med kassar. AI »kände igen« att det var en kvinna som den borde stanna för, men däremot hade den uppenbarligen inte utsatts för vita kassar på en cykel. Vissa kritiker menar av den anledningen att förkortningen AI snarare borde läsas som »artificiell idioti«.

Gärdenfors argumenterar övertygande för att människan, utöver förmågan att känna igen mönster, också har ett »omdöme«. Omdöme kan inte ersättas av ett regelverk utan kräver erfarenhet och att vi tar hänsyn till våra och andras känslor och värderingar, vilket är just vad AI saknar. Om AI någon gång kommer bli smartare än vi är det för att vi har gjort oss dummare än vi behöver vara. Vi låter oss nämligen i allt högre grad styras av riktlinjer författade av andra, inte minst inom medicinen.

Min främsta kritik mot boken är att Gärdenfors verkar försanthålla att de förmågor och egenskaper vi människor har i regel är evolutionärt kopplade, till exempel förmågan till medkänsla eller vår tendens till bekräftelsebias. Denna typ av förklaringsmodell verkar intuitivt korrekt, men har kritiserats på rimliga grunder. En annan invändning rör tolkningen av de många experiment som Gärdenfors anför – en del av dem kan sannolikt tolkas på andra sätt, och en utförligare diskussion i ett appendix hade uppskattats.

Sammanfattningsvis är boken populärvetenskap när den är som allra bäst. Med ett klart språk och varm hand leder han oss varsamt genom snårig intellektuell terräng. Alla med minsta intresse för AI bör genast införskaffa den. Men jag läser boken också som en kritik mot nuvarande reduktionistiska syn på människan som en isolerad ö där förnuftet, medvetandet och välbefinnandet antas sitta i hjärnan och där åtgärder därför bör fokusera på att optimera den enskilda individens neurobiologi, och vidare som en uppmaning till oss läkare, lärare, poliser och andra att sluta underkasta oss effektivitetsbyråkratins fördummande tvångströja och i stället återta våra yrken och utöva omdöme. Kanske läser jag in för mycket. Det finns bara ett sätt att ta reda på det: läs boken.