»Den juridiska processen gör alla inblandade till offer«

En tragedi har ägt rum. Ett litet barn har dött. Tragedin har fördjupats genom att någon eller några förmåtts göra en polisanmälan. Tragedin har ytterligare fördjupats och spridit sig genom ett märkligt agerande från en åklagare. Det lilla barnet var extremt tidigt fött. I dagens mediebrus märks ingen reflektion över till vilket slags liv detta lilla spädbarn eventuellt hade kunnat räddas. Sjukhuset uppger att läkare i samråd med föräldrar beslutade att respiratorn skulle stängas av. Huvudorsaken var att man konstaterat en svår hjärnskada.
Barnet kommer aldrig tillbaka. När någon har dött är den naturliga processen hos de anhöriga att man sörjer. Genom denna anmälan och den juridiska processen kommer föräldrarna sannolikt aldrig att komma över sin förlust, avsluta en sorgeprocess och kunna gå vidare.
Exempel på denna dynamik är fallet Annika Östberg, där »pojkvännen« för många decennier sedan mördade ett antal människor, och där de mördades anhöriga än i dag tar ut sin hämnd på den person som de förknippar med mördaren, trots att hon inte på något sätt deltog i handlingarna. Om man inte förmår få kontakt med sin förlust och sin sorg återstår ingenting annat att vinna än skadestånd. Man får lätt tunnelseende och kräver sin rätt till varje pris. Ekonomisk gottgörelse i efterhand är då ett ofta verksamt incitament. De anhöriga blir rättshaverister. Men även ett stort skadestånd kommer sannolikt inte att befria anmälarna från ansvaret att ha smutskastat dem som kämpade för det späda barnets bästa. Dock kommer själva faktum att de står bakom denna anmälan att tränga bort insikten om det destruktiva i deras anmälan.
En erfaren och respekterad specialistläkare, som under sin 25-åriga karriär aldrig har anmälts för några felbehandlingar, grips alltså på sin arbetsplats inför kollegor och patienter. Läkaren är av åklagaren begärd häktad för mord alternativt dråp. Läkaren anges av åklagaren misstänkt på sannolika skäl, vilket är den starkare misstankegraden. Brottet ska ha skett den 20 september förra året. På fredagen häktas läkaren av Solna tingsrätt. Enligt uppgifter i medier på fredagskvällen säger åklagaren Elisabeth Brandt att »misstankarna ligger kvar i oförändrad styrka«. Det finns skäl att fråga: Vems misstankar? Hur välgrundade är dessa misstankar? Hur tydliga är utsagorna från Rättsmedicinalverket? Hur har åklagaren informerat sig om omständigheterna? Är hon och hennes eventuella rådgivare tillräckligt kunniga och informerade om tiopentals och morfins metabolisering hos så späda barn? »Dosen var så stor att den måste ha varit avsedd att döda. Det finns inget utrymme för feldosering« säger Elisabeth Brandt. Detta kategoriska uttalande från åklagaren väcker åtminstone hos mig tankar om att hon inte är tillräckligt informerad om den högspecialiserade barnsjukvårdens villkor. Här är det bara de djupt okunniga som gör tvärsäkra uttalanden. Och vilka bevis skulle det finnas att undanröja efter mer än ett halvår om det hade funnits ett uppsåt? Hur kommer det sig att Elisabeth Brandt agerar så burdust? Har hon blivit så personligt berörd av det lilla spädbarnets öde att hon styrs av en ambition att »ställa allt till rätta«? En åklagare ska givetvis beivra brott, men är grunderna till brottsmisstanke mer påtagliga än en moders upprördhet över att hennes extremt för tidigt födda barn inte överlevde samt de anhörigas vanmäktiga känsla av att sjukvården och läkarna inte gjorde tillräckligt?
Vi har i Sverige sedan länge en väl fungerande ordning där eventuella misstag, felbehandlingar och försummelser inom vård och omsorg bedöms av medicinska specialister. Det finns ett anmälningssystem för att garantera såväl patienternas säkerhet som återförande av erfarenheter till vården. En svensk läkare behöver inte – som fallet är i t ex USA – befara att han eller hon måste tillbringa mer än hälften av sin yrkesverksamma tid som svarande i domstol, utsatt för i bästa fall okunniga, i värsta fall illvilliga misstänkliggöranden. I vårt land har vi Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med flera organ med Socialstyrelsen som översta instans för att varje anmälningsfall ska bedömas insiktsfullt och allsidigt utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och inte vara beroende av juridisk retorik. I läkarnas fackorgan, Läkartidningen, tar man återkommande upp anmälningsärenden enligt Lex Maria och till HSAN och analyserar dessa. Alla svenska läkare vet redan i dag att det finns ett fungerande ansvars- och sanktionssystem. Svenska patienter är inte betjänta av det system som finns i bland annat USA och där domstolar kan tillerkänna patienter väldiga summor i skadestånd, och där det finns en blomstrande men oetisk »Victim Industry« med försäkringsbolag, åklagare och advokater som ledande aktörer.
Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm har i intervjuer framhållit att det blir svårt för läkare att utöva läkarpraxis om man ska behöva riskera att bli polisanmäld. Det är emellertid inte av omsorg om läkarna som man måste förkasta agerande av den typ vi nu sett prov på. Om jurister ska ta över vårdens kontroll- och sanktionsfunktioner kommer det sannolikt ytterst att leda till att läkare blir överdrivet försiktiga i sina åtgärder och att den kostsamma (medicintekniska) överbehandling som har accelererat det senaste årtiondet kommer att växa ytterligare med kanske oöverskådliga samhällskostnader som följd. Det finns också stor risk att ett amerikanskt system kommer att negativt påverka förhållandet läkare–patient.
Inom intensivvård är det en dyrköpt insikt att vård som inte har någon utsikt att leda till tillfrisknande eller i övrigt förbättrad livskvalitet för patienten bör man avstå ifrån. Det gäller självklart inte s k palliativ vård, såsom smärtlindring etc, men ibland kan det vara ytterst svårt för anhöriga att acceptera ett sjukdomsförlopp, särskilt om det är av överraskande eller eljest akut slag. Jag har träffat föräldrar vars barn varit konstaterat hjärndöda, men som ändå krävt att de apparater, respirator, ECMO och annan s k cirkulationshjälp skulle hållas igång under överskådlig tid trots att bättring och tillfrisknande varit uteslutna. Ett autentiskt citat: »Det gör ingenting om vi aldrig mer får kontakt med henne, bara vi får ha henne hemma som en liten docka.«
Det påstådda brottet ägde rum redan i september förra året, dvs barnet avled för över ett halvår sedan. Barnet var extremt tidigt fött, redan i vecka 25, och hade således en mycket riskfylld prognos. För mig reser detta bl a frågor om vilken hjälp modern har fått för att kunna förstå och hantera den svåra situation som man hamnar i när man får ett barn som har speciella behov. Har modern förstått att det absolut inte var självklart att »det skulle gå bra«. Har hon och övriga anhöriga fått adekvat psykosocialt stöd från t ex specialutbildade kuratorer? Finns det kulturkrockar som underliggande eller bidragande faktorer till missar i kommunikation och förståelse? Under mina år som barnsjukhuspräst kom jag ofta i kontakt med »den förbjudna sorgen« – att man som förälder visserligen fick ett barn, men att barnet inte var »normalt«. I den högspecialiserade och högteknologiska barnintensivvården uppstod inte sällan stora missförstånd mellan föräldrar och vårdpersonal. Särskilt smärtsamt blev det – för båda parter – när barnets anhöriga inte kunde acceptera den underliggande sjukdomen, utan trodde att barnets tillstånd förvärrades genom de åtgärder som läkarna och den övriga personalen vidtog. Inte sällan fick jag höra föräldrar som påstod att läkaren/sjuksköterskan givit en spruta, och »sedan dog barnet«. Det är inte osannolikt att det konkreta och påtagliga som de anhöriga nu i efterhand minns och inte kan acceptera är den preparatförväxling som gjordes av en sjuksköterska den 5 juni, eftersom man strax därefter konstaterade att den lilla flickan drabbats av hjärnblödning. Det är inte heller osannolikt att de anhöriga suttit länge och läst journalkopior och obduktionsprotokoll och efter hand fått en växande känsla av att sjukvården har något att dölja. Att detta är vanligt har jag många exempel på.
Under många år har jag handlett läkare i så kallade Balint-grupper. Aldrig någonsin har jag hört antydan till tankar om »barmhärtighetsmord« så som åklagaren Elisabeth Brandt säger när reportrar ansätter henne med frågor om tänkbara motiv för läkarens påstådda agerande.
Naturligtvis bör vi se till att en behandling som uppehåller livsfunktioner, t ex andning och cirkulation, fortgår till dess att anhöriga har insett att ett tillfrisknande är uteslutet. Att nå sådan insikt kan ta avsevärd tid. Det kan ofta vara mycket svårt, och inte sällan krävs det kvalificerat psykosocialt stöd och omsorg, t ex långvarig kuratorskontakt, för att man ska kunna acceptera och gå vidare i livet. I samband med sjukdom och död kan man som anhörig och efterlevande fastna i ett magiskt tänkande där man har svårt att släppa tanken på att det låg en vilja bakom att patienten dog. Man behöver få insikt om att det inte gäller att straffa en förövare för att livet ska fortsätta på ett bra sätt. En juridisk process av det slag som nu inletts leder till syndabockstänkande och gör så gott som alla inblandade till offer.