I ett inlägg i (Läkartidningen nummer 12/2009) [1] tar Niels Lynöe upp hur diskussionen kring etiska frågor som »kan väcka starka känslor« bör gå till, till exempel frågor om »vård i livets slutskede – avslutande av livsuppehållande behandling, palliativ sedering och olika former för dödshjälp«. Lynöe hävdar att diskussionen i dessa frågor präglas av en etisk argumentation som inte lever upp till kraven på konsistens och stringens. Vidare understryker han att »även det etiska resonemanget måste följa vissa spelregler!« och efterfrågar en »rationell etisk argumentation«.
Lynöe faller dock på eget grepp i inlägget, när han i sin iver att påvisa motståndarnas oredliga argumentation själv använder sig av ett känt retoriskt knep, en halmdocka (på engelska straw man argument) [2], vilket knappast kan anses bidra till den rationella etiska argumentation han samtidigt efterlyser.
En halmdocka innebär att debattören bygger upp en nidbild av opponentens argument som sedan med enkla medel kan förkastas på grund av sin orimlighet, varefter motståndarens argumentation anses motbevisad. Att som Lynöe påstå att »det sluttande planets argument« skulle handla om tillämpning av eutanasi i Nazityskland, och dess eventuella överförbarhet till svenskt 2000-tal, att respekten för Hippokrates’ ed skulle bero på tilltron till auktoriteten Hippokrates och att gamla principers användning i dag skulle bero på en oförmåga att våga tänka nytt och ifrågasätta gamla sanningar, är just exempel på tre halmdockor.

Det sluttande planet är en metafor. Om en debatt börjar handla om metaforen i stället för det åsyftade fenomenet, är inte mycket vunnet. Vi anser, liksom Lynöe, att metaforen »det sluttande planet« är mindre lämplig i sammanhanget. Dock uppfattar vi att det fenomen som åsyftas bakom metaforen är »indikationsglidning«, vilket Lynöe väljer att inte diskutera. Ett aktuellt exempel på indikationsglidning vid livets slut är det nederländska fenomenet med dödshjälp till människor som inte själva efterfrågat detta, trots att lagen fastslår att detta är olagligt [3].

I dagens föränderliga och komplexa samhälle är expertkunskap en fundamental byggsten. Vi tror att samhället kommer att efterfråga allt mer expertkunskap, alltså auktoriteter.
Även auktoriteter inom alla områden ifrågasätts, och det är knappast möjligt att enbart hänvisa till sitt eget subjektiva tyckande, då en informationsfylld omvärld avkräver auktoriteten evidens och goda argument för sin ståndpunkt. Att en ståndpunkt, kanske efter flera århundraden, fortfarande betraktas som hållbar, skulle i teorin kunna bero frånvaro av kritiskt ifrågasättande. Lynöe missar dock ett annat mer troligt scenario, att ståndpunkten trots att den rådbråkats och ifrågasatts kontinuerligt i århundraden, visat sig vara hållbar i något avseende. Att använda Hippokrates’ ed som exempel på auktoritetsargumentet blir därför missvisande, då dess existens i dag rimligen beror på innehållet, det vill säga en samling regler som bedömts vara hållbara, och inte på att Hippokrates som person är en auktoritet.

Lynöe framför i sitt inlägg åsikter om hur den medicinsk-etiska debatten bör föras och använder en analogi med statistikerns stora betydelse vid diskussionen om kliniska prövningar och moralfilosofens bidrag till etiska resonemang inom medicinen. Detta är en trevlig parallell, som klart pekar ut både statistik och moralfilosofi som viktiga »hjälpdiscipliner« i relation till den verksamhet som bedrivs inom sjukvården. Vi håller helt med om det. Det är ju också uppenbart, tycker vi, att statistikern inte är den som ska styra den medicinska forskningen och utvecklingen, eller som ska sätta upp spelreglerna för hur en diskussion ska föras inom läkarprofessionen. Låt oss hoppas att detsamma gäller moralfilosofen.
Om Lynöe vill påverka den medicinsk-etiska diskussionen inom läkarkåren i dessa frågor, som han är så missnöjd med, borde han kanske i större utsträckning följa medicinens spelregler i stället för moralfilosofins? Den medicinska praktiken förändras i små steg, byggs på evidens och med hjälp av auktoriteter. Detta medför att beviskraven för den som vill förändra är avsevärt högre än för den som vill bevara. I praktiken har ju den som vill bevara åratal av ackumulerad evidens i ryggen.

Vad den medicinska profession behöver är en översikt av kunskapsläget, inte resonemang om hur man får (eller inte får) argumentera. Hur har det gått med tillämpningen, patient–läkarrelationen etc, i länder där läkare på olika sätt blivit engagerade i påskyndandet av döden? Vad vet vi och vad vet vi inte? Därefter får man fundera på överförbarheten från en kontext (Nederländerna, Oregon) till en annan (Sverige), och vilken slutsats man som individ kommer fram till i sin etiska analys.
I stället för att kväsa debatten har vi åsikten att en så fri och bred samhällsdebatt som möjligt vore av godo, särskilt kring så komplexa och svåra frågor som vid livets slut, där mängder av aktörer, hänsyn och perspektiv finns. Att moralfilosofer har en viktig roll och kan bidra till debatten håller vi alltså helt med om, men även många andra; den medicinska professionen, som förväntas utföra aktiva insatser i livets slut, omvårdande personal, själavårdare, patienterna själva, anhöriga, samhällets medborgare, jurister, politiker med flera. Att stimulera och lyfta fram dessa perspektiv i en fri debatt där åhöraren får bilda sig en egen uppfattning om argumentens rationalitet, konsistens och stringens, uppfattar vi snarare skulle utgöra den demokratiserade etiska debatt som Lynöe efterlyser.