I LT Debatt (LT nr 12/2009, sidorna 832-3) resonerar Niels Lynöe i många stycken intressant, men inte alltid invändningsfritt, under rubriken »Även det etiska resonemanget måste följa vissa spelregler!«.
Saken gäller argument som använts i debatten om »vård i livets slutskede – avslutande av livsuppehållande behandling, palliativ sedering och olika former av dödshjälp«. Lynöe vill vägleda debattörerna. Han konstaterar: »Moralfilosofer är lika viktiga för den etiska diskussionen som statistikern är vid diskussionen av kliniska prövningar.« När han sålunda upphöjer moralfilosofer (dit jag förmodar att han räknar sig själv) till status av en sorts moralens statistiker närmar sig Lynöe det auktoritetstänkande som han mot slutet av artikeln varnar för.
En annan invändning gäller det sätt på vilket Lynöe förkastar vad han kallar sluttande plan-argumentet. Han väljer som utgångspunkt ett enligt hans mening »klassiskt exempel som ofta används i detta sammanhang« (det framgår inte om det faktiskt har använts i den pågående debatten), nämligen vad som hände i Tyskland under nazismen. Enligt det exempel han beskriver skulle nazisternas eutanasiprogram inte ha varit någons egentliga avsikt. I stället skulle händelseförloppet kunna liknas vid det som sker när en sten satts i rullning på ett sluttande plan och sedan – i enlighet med naturlagarna – »okontrollerbart rullar utför«.
Lynöe har rätt i att det som hände i Nazityskland inte kan användas som ett avskräckande exempel i eutanasidebatten, men han har rätt på felaktiga grunder. Exemplet är oanvändbart, därför att händelseförloppet i Tyskland inte kan beskrivas med hjälp av metaforen om stenen som rullar utför ett sluttande plan. Utvecklingen i Nazityskland var avsedd och målmedveten. I den mån den var lagbunden, så var det i bemärkelsen att vara förankrad i den dåvarande tyska lagstiftningen och i Hitlers person.
Därefter resonerar sig Lynöe fram till varför det som hände i Nazityskland inte skulle kunna hända i Sverige. I hans slutsats ligger implicit en hypotes om framtiden. Framtidshypoteser kan inte falsifieras, menar han, och anser att de därför inte bör användas som argument, i varje fall inte om det saknas rimliga antaganden om mekanismerna. Visserligen beskriver han själv de mekanismer som skulle krävas för att Tysklands nazistiska historia skulle upprepas här, men eftersom han väljer orimliga mekanismer förkastar han dem som orimliga. Bevisföringen får en cirkulär karaktär. Framtidshypoteser kan också vara falsifierbara, därför att framtiden själv förr eller senare kommer att bekräfta eller vederlägga dem. Exempelvis var Chamberlains hypotes om »peace in our time« falsifierbar, liksom Hitlers om sitt rikes 1000-åriga existens.
Inte heller spelade kriget den roll för Nazitysklands eutanasiprogram som Lynöe antyder. Han nämner »krigssituation med extrema prioriteringsbehov« som om kriget hade framtvingat eutanasi. Så var det inte. Eutanasi på barn godkändes av Hitler redan 1938, och i slutet av oktober 1939 gav han order om eutanasiprogrammet, det vill säga långt innan kriget hunnit skapa extrema prioriteringsbehov.
Stödd på sina diskutabla resonemang menar Lynöe att sluttande plan-argumentet inte rimligen kan tas på allvar. Därmed överger han rollen som vägledare i debatten för att stiga in i den. Hans åsikt har en politisk dimension. Tron att ett oönskat samhälleligt tillstånd aldrig kan uppstå ökar risken för att det sker, därför att det då blir lättare att blunda för tidiga tecken på en utveckling i den riktningen. Bättre förstod Ernst Wigforss, när han konstaterade att demokratin aldrig kan tas för given, men ständigt måste erövras på nytt. I motsats till Lynöe anser jag att sluttande plan-argumentet måste tas på allvar. »Sluttande plan« är dock ingen bra metafor i detta sammanhang. Problemets art speglas bättre i formuleringen »de små stegens förrädiska obetydlighet«.