Hitler – självupptagen snarare än självförsjunken

Karl XII lyfts fram som en annan känd person som misstänkts ha haft Aspergers syndrom. En avgörande skillnad mellan honom och Hitler är att Hitler inte ärvde en tron utan lyftes fram som ledare för sin gåva som kommunikatör. Till skillnad från dem som motvilligt klingar i glasen och harklar sig var Hitler en talare. I Ian Kershaws internationellt erkända biografi över Hitler framkommer att Hitler »upptäcktes« på ett partimöte i München, då han under ett gräl bokstavligen talade ut sin meningsmotståndare ur lokalen. En högerextrem rörelse såg hans potential, och snabbt blev Hitler ett affischnamn som fyllde Cirkus Krone i München. Det är svårt att tänka sig att denna retoriska förmåga skulle vara förenlig med brister i kommunikation enligt Wings triad.
Vidare tycks inte Hitler heller ha haft nedsatt förmåga till social interaktion på ett sätt som för tankarna till Aspergers syndrom. Genom att vända på perspektivet kan vi se vad Hitler faktiskt klarade av. Det tydligaste exemplet är Hitlers förmåga att domptera sin omgivning. Det är svårt att tänka sig att han skulle ha lyckats övertyga Europas ledande statsmän att han ville ha fred när han rustade för krig, om han hade haft en autismspektrumstörning. När den brittiske premiärministern Neville Chamberlain landade efter sitt besök i Tyskland talade han om »peace in our time«, ett av historiens mest malplacerade yttranden.
Hitler visade sig ha en intuitiv förmåga att förstå det politiska rävspelet. Han förstod reglerna men respekterade dem inte. I den nazistiska ideologin ingick att en lögn har större chans att bli trodd ju större den är. Det krävs en viss mentaliseringsförmåga för att kunna övertala och luras, vilket Hitler bevisligen kunde.
Hitlers sunda leverne var också till viss del en bluff. När han poserade inför kameran under sin »stärkande« alpvandring hade hans chaufför först kört honom uppför backen, eftersom Hitler ogärna gick i motlut. Hitler ville vara en förebild för »sitt« folk, och fysisk form hos de tyska soldaterna var av militärt intresse för honom.
Vad det gäller fixering rörde det sig för Hitlers del inte främst om inåtvända intressen. Hans besatthet kretsade snarast kring tre övergripande idéer: antibolsjevism, antisemitism och en övertygelse om det tyska folkets överhöghet, föreställningar han inte var ensam om vid den tiden.
Däremot håller jag med Andreas Fries om Hitlers svåra narcissism, vilken löper som en röd tråd också i Kershaws berättelse. Storhetsvansinne förekommer också hos andra diktatorer, men det är påfallande hur kategoriskt Hitler skyller sina tillkortakommanden på andra. När Hitler begår militära misstag lastas generalerna, och Hitler offrar hellre sina soldater än låter dem ta ett enda steg bakåt och därmed erkänna svaghet. När Röda armén väl nalkas från öst och Hitler slutligen ser slaget förlorat ondgör han sig över att ha blivit »sviken av det tyska folket« och tar sedan narcissistiskt stilenligt sitt liv.
Slutpläderingen blir således att Hitler snarare var självupptagen än självförsjunken och att man kan vara udda utan att ha Aspergers syndrom.