Eftersom den vaskulära skadan av vibrationer är lättare att beskriva anamnestiskt och statusmässigt än den neurologiska skadan, finns det ibland anledning att skärpa diagnostiken avseende neurologisk skada, som kan omfatta såväl motoriska som sensoriska funktioner. Motorisk funktion testas genom gripstyrka, koordination och test av (fin)motorik. Sensorisk neuropati testas via beröringssinne, tryck, vibration, värme, kyla och smärta. Neurofysiologiskt kan skada i sensoriet uppstå i receptorer, perifer nerv och CNS. Vibration förmedlas av grövre myeliniserade sensoriska fibrer (A-alfa- och -betafibrer), kyla av tunna myeliniserade fibrer (A-deltafibrer) och värme av omyeliniserade tunna fibrer (C-fibrer).
Neurologiska symtom kan ibland vara diffusa och svåra att bedöma, varför objektiva test kan rekommenderas som diagnostiskt stöd. Ett problem är att konventionell neurografi återger framför allt de grövre fibrernas aktionspotentialer, vilket kan innebära att en tunnfiberneuropati inte upptäcks [1]. För diagnostik av tunnfiberneuropati krävs psykofysiologisk testning, vilket kräver medverkan av patienten. Denna kvantitativa sensoriska testning kan omfatta vibrationströsklar, temperaturtrösklar, smärttrösklar, tvåpunktsdiskrimination och monofilament. En litteraturgenomgång av olika metoder för kvantitativa sensoriska test kunde inte peka ut någon metod som överlägsen andra [2].
Göran Lundborg beskriver en av flera metoder för att upptäcka en tidig sensorisk neuropati orsakad av vibrationer. Det är dock inte visat att vibrationssinnet skadas lättast/först, utan samtliga sinnesmodaliteter bör undersökas. Resultaten varierar mycket beroende på metod och apparatur, varför jämförelse mellan olika kliniker är svår. Enligt ovan nämnda litteraturgenomgång hade vibrationströskelmätning högre reproducerbarhet än temperaturtrösklar, och en internationell standard finns för vibrametri [3]. Ökad sensitivitet har visats vid kombination av olika test [4].