Livräddande operationer på Hôpital de la Communauté Haitienne i Port-au-Prince

Ett team bestående av tio personer, varav tre läkare (kirurg, narkosläkare och barnläkare), fyra sjuksköterskor (operationssköterska och avdelningssköterskor) och tre logistiker, reste till Port-au-Prince, Haiti, den 19 januari och stannade till den 29 januari. Utskickande organisation är Hoppets Stjärna. Katastrofledare hade anlänt redan den 15 januari. En fotograf från Hoppets Stjärna var också med på resan. Vi hade med oss 90 kartonger med materiel, både för vård och för teamets egna behov. En hel del utrustning, läkemedel och övrigt materiel fanns redan på plats. Lokal inhemsk personal från Hoppets Stjärna servade teamet, främst med resor utanför sjukhuset. Erfarenheter från katastrofarbete från bl a Banda Aceh och Pakistan finns hos flera medarbetare i teamet.

Arbetet kunde direkt (21 januari) inledas med preoperativ bedömning, operationer och postoperativ vård. Vi tog direkt aktiv del i sjukhusledningen för att organisera arbetet med logistik och organisation, sanitära frågor samt el- och vattenförsörjning av sjukhuset. FN-soldater bevakade sjukhusets entré samt inne på operationsavdelningen. Intern och extern triage kunde genomföras bl a med hjälp av ett franskt team. Svårt skadade patienter fanns i många tält utanför sjukhuset. En vårdavdelning med fem salar kunde användas; två operationssalar startades upp. Röntgen och viss laboratorieverksamhet fanns. Samarbete med kirurgteam från Cleveland, Ohio och Kansas City samt senare även New York var mycket givande. Vår arbetsmodell var att ha fullständig kontroll på patienterna före och även efter operationerna samt organisation av sjukhuset.

När vi anlände avlöste vi fyra helt slutkörda läkare. När vi åkte hem fanns det ca 25 läkare på plats, ett fåtal hade fullständiga team med sig. Efter att vi i första teamet åkte hem den 27 januari kom ett andra team till sjukhuset. Överrapportering av alla patienter kunde utföras med kvarvarande läkare.

Skademekanismen för de allra flesta var förstås jordbävningen, med klämskador på olika ställen samt sekundära infektioner. Dessutom kom patienter med vardagssjukdomar.

Antibiotika som fanns tillgängligt var tazobaktam, gentamycin, cefuroxim, amoxicillin, ciprofloxacin, flukloxacillin, vankomycin och cefalosporiner.

Ingen av de patienter vi åtgärdade avled.

Exempel på skador och patienter som behandlades
Jean, 53 år, med gangrän höger häl 15 cm stort område upp på underbenet, fraktur, septisk, puls 150. Gav vätska och antibiotika samt gjorde akut underbensamputation. Efter två dagars postoperativ omvårdnad var patienten feberfri med antibiotika och kunde skrivas ut.

Hervé, 15 år, tidigare underbensamputerad bilateralt, stora infektioner bilateralt, septisk, reamputerades bilateralt i septiskt tillstånd, fick vätska och antibiotika, förbättrades.

Esmone, 56 år, underbensamputation dx, överarmsfraktur sin med extern fixation, reamputation höger underben på grund av infektion utfördes.

Man, 22 år, med stort sår medialt innefattande distal lårmuskulatur, knäleden och gangränös underbensmuskulatur (Figur 1). Hög femuramputation fick genomföras i septiskt tillstånd. Patienten stabiliserades.

Kvinna, 55 år, med obehandlad diabetes och gangrän vänster underben amputerades och insulin kunde ges. Sonen från New York (38 år, med åtta barn) satt vid sin mammas sida hela tiden, dygnet runt. Hon kunde skrivas ut, och sonen tog henne till USA.

Ung man med tidigare fasciotomi höger underben, nu med gangrän och septiskt tillstånd, avstod amputation (Figur 2). Vi genomförde aggressiv sårdebridering inklusive excision av gangränös muskulatur och senor på underben och fot; dagen efter genomfördes hudtransplantation.

Kvinna med gangrän i foten, tidigare framfotsamputerad. Vi debriderade det infekterade såret och tog bort calcaneus och talus.

Underarm svårt infekterad och fasciotomerad på annat sjukhus (Figur 3). Vi genomförde ytterligare fasciotomi, sårdebridering och dagen efter hudtransplantation. Överlämnades till uppföljande team.

Patient som omhändertogs med septisk artrit och större sår ovan höger knäled som gick rakt in i leden. Leden spolades ren, såret debriderades och drän användes ett dygn; förbättrades till dagen efter varpå vi kunde sy ihop såret igen.

Kvinna med bäckenfraktur och blåsruptur, tidigare opererad av doktor (oklart vem, sannolikt någon som hade åkt hem). Vi öppnade såret preperitonealt, tömde abscess på ca 1 dl innehåll, tvättade rent med väteperoxid och gav intravenös antibiotika, bytte dessutom från suprapubis till ordinär kateter.

Patienter utan trauma som omhändertogs var bl a en ung man med svår pneumoni (röntgen fanns), en äldre kvinna med avancerad stroke, förlossningar (ca två–tre per dag). Anestesiformer som användes vid de flesta ingrepp var spinal med Marcain tung (7,5 mg/ml) 1,5–2 ml gavs + ketamin i stora doser + midazolam, propofol, morfin, syrgas på mask.

Sammanfattningsvis har vi behandlat ett hundratal patienter, opererat ca 25 och vårdat många flera. Ett framgångsrikt teamarbete med god organisation och logistik gjorde att patienterna kunde tas om hand på sjukhuset från början till slut. Arbetet pågick mellan 15 och 18 timmar varje dag. Många tårar och kramar fanns hela tiden närvarande. Tolkning genomfördes med lokala frivilliga språkkunniga. Debriefing genomfördes med hela teamet före hemkomst. Mobilt protesteam finns och planeras komma till samma sjukhus inom 2–3 månader.

Att vara en del av detta arbete har för mig varit en vattendelare i livet!

Stefan Redéen
kirurg, Universitetssjukhuset, Linköping
Stefan.Redeen@lio.se