Kunskap hellre än förhoppningar!

Tomas Fritz (TF) har, liksom många andra, förhoppningar om att journaldata via automatisk datafångst ska kunna användas till förbättringsarbete, för att värdera vårdkvalitet och för forskning. TF tycks tro att stora datamängder via automatisk datafångst löser problemen med urval, case-mix, bortfall, gaming m m och att datakvaliteten till och med blir bättre än i dagens kvalitetsregister. Jag har som framgått av tidigare inlägg en helt annan åsikt!

Att mäta är en viktig del i förbättringsarbetet. Men själva mätningen är, även om den görs manuellt, oftast bara en liten del i ett förbättringsarbete. En vårdcentral klarar i bästa fall att genomföra förbättringsarbete inom två–tre diagnosgrupper per år. Då behövs snabba och enkla mätningar som man kan göra själv. På »min« vårdcentral håller vi just nu på med ett förbättringsarbete inom diabetes. Vi har själva konstruerat en databas över alla diabetiker som sökt oss de senaste två åren. Med hjälp av databasen kan vi enkelt hitta och kraftsamla på patienter med hög riskfaktorbelastning, dåligt diabetesläge, höga blodtryck och lipider eller kombinationer av detta, och vi kan också hitta de patienter som inte varit på besök hos läkare och/eller diabetessköterska det senaste året. I Nationella diabetesregistret (NDR) kan inte varje läkare få en lista med sina patienter. Man kan inte heller få en patientlista med faktiska värden på HbA1c, blodtryck, lipider m m. Däremot kan man, som TF påpekar, söka fram patienter som ligger över en viss nivå för en parameter i taget. Men detta är tyvärr otillräckligt som underlag för förbättringsarbete!

Att värdera vårdkvalitet på vårdcentralsnivå via kvalitetsindikatorer går inte [1, 2]. Däremot finns det en rad andra kvalitetsdata om en vårdcentral som kan redovisas för befolkning och sjukvårdshuvudman [3]. Så vitt jag vet har inget kvalitetsregister visat att man kan värdera vårdkvalitet. Vore det enkelt att t ex värdera kvaliteten på diabetesvården borde detta ha kunnat göras via NDR för länge sedan. Inte ens på landstingsnivå kan man på ett tillförlitligt sätt redovisa kvaliteten på diabetesvården [4]. Vem vinner på att en massa data sammanställs och jämförs när man inte har kunskapen att tolka dessa data? Och hur vet vi att data inte används felaktigt och missbrukas?

Forskning och förbättringsarbete kräver olika typer av data [5]. Kanske kan en forskningsdatabas för primärvård bygga på automatisk datafångst? Det återstår ett troligen mödosamt och mångårigt utvecklingsarbete innan vi säkert vet om det går. Primärvården behöver alltså stöd för att både bygga upp databaser för forskning och för förbättringsarbete.
Att tolka kvalitetsdata är svårt, åtminstone i primärvården. Vi saknar mycket kunskap. Men jag vill ändå avsluta denna debatt om kvalitetsdata och kvalitetsregister i primärvården med att uppmana alla som deltar att bygga sina inlägg och åsikter på den kunskap som trots allt finns.