En enhällig riksdag och svenska folket vill avskaffa EU:s snusexportförbud

Som moderat ledamot av riksdagens socialutskott eftersträvar jag balans mellan många gånger motstridiga intressen inom folkhälsopolitiken, och tobak är självfallet inget undantag. Det är ställt utom allt tvivel att bruket inte är ofarligt, men likväl vanligt i vårt samhälle, och vi politiker måste förhålla oss till denna verklighet.

Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet (FHI) har till uppdrag från riksdagen att verka evidensbaserat och vetenskapligt förankrat precis som WHO:s ramkonvention för tobakskontroll i ingressen fastslår att »åtgärder för tobakskontroll grundas på aktuella och relevanta vetenskapliga, tekniska och ekonomiska överväganden« [1].

Den hätska replik [2] från Göran Boëthius med flera från Läkare mot tobak rymde många påhopp på min person men mindre av saklig kritik av att jag efterlyser en mer objektiv rapportering av aktuell snusforskning från de hälsovårdande myndigheterna.

Jag kan leva med Boëthius’ ilska. Tobakspolitik borde dock kunna diskuteras utan att invändningar mot antitobakslobbyns radikala förhållningssätt ständigt bemöts med antydningar om korruption.

Om vi kan resa oss ur sandlådan bör sakliga invändningar så bemötas, varför jag inte per automatik underkänner medförfattare Hans Gilljams åsikter om att snus inte leder till rökslut bara för att han arbetat för nikotinläkemedelsproducenter som Pfizer, GSK, Sanofi-Aventis och McNeil [3], vilka alla konkurrerar med snusföretagen om rökare som söker alternativ.

Inte heller det faktum att Läkare mot tobak får betydande finansiering av svenska skattebetalare via FHI [4] anser jag diskvalificerar deras okritiska försvar av den sparsamma uppmärksamhet som FHI förlänar studier som nyanserar hälsoriskerna med snus.

Det kan dock inte anses orimligt att de myndigheter som har till uppgift att utfärda folkhälsopolitiska rekommendationer vågar dra slutsatsen att snus är mindre farligt än cigaretter om så är fallet. Europeiska unionens SCENIHR-kommitté angav relationen till minst 90 procent [5] i en metastudie av sådan ambitiös omfattning att den fortfarande är okommenterad av FHI.

Snus och dess bruk har varit föremål för otaliga studier, artiklar och vetenskapliga rapporter under decennier. Att rökningens skadeverkningar skapade viss debatt i 1960-talets början är förvisso sant, men när de rökrelaterade sjukdomsfallen snabbt ökade följde ett vetenskapligt förankrat konstaterande av cigarettens risker av auktoriteter som Royal College of Physicians och US Surgeon General [6].

Samma Royal College of Physicians överväger i dag det svenska snuset som ett av svaren på den utbredda rökningen i Storbritannien [7]. Springer de också snusindustrins ärende? Eller kategoriserar Boëthius dem tillsammans med oss »aningslösa politiker«?

Snuset förefaller göra den omvända resa som rökningen gjort, där olika farhågor om skadeverkningar kommer på skam i takt med att kunskapsläget ökar.

Om Boëthius anser att exempelvis Tony Axell från SCENIHR-gruppen har fel när han avfärdar muncancerrisken, att Bo Hedblads data om det bristande sambandet mellan snus och stroke/hjärtinfarkt inte stämmer [8] eller att Magnus Stenbeck [9] inte tillräckligt belagt sin slutsats att snusning inte leder till rökning utan det omvända borde kritik av deras metoder, analys och datahantering föras fram i en öppen inomvetenskaplig diskussion vi alla kan följa och lära av.

Dessvärre ägnar sig Boëthius mer åt att driva kättare mot bålet än att skärskåda snusforskningen i egenskap av den kunnige tobaksexpert han en gång respekterats som.

Om inte vetenskapen ska få råda återstår bara ideologi och tyckande om hur tobakspolitiken bör utformas. Och Boëthius ger uttryck för en långtgående paternalistisk syn på människan och hennes fria vilja som jag inte är ensam om att ogilla.

Den enkät som publicerades på Läkartidningens webbplats [10] visade att 65 procent av besökarna anser att EU:s snusexportförbud bör hävas.

I en Demoskopmätning inför Europaparlamentsvalet 2009 året svarade 80 procent av de tillfrågade i myndig ålder att »det är fel att handel med snus av EU behandlas annorlunda än exempelvis cigaretter och vin«.

Så sent som den 11 mars 2010 röstade en enhällig riksdag – alla sju partier – för att EU borde avskaffa det svenska snusexportförbudet [11], i enlighet med ett enhälligt Näringsutskottsbeslut efter en moderat och en socialdemokratisk motion i ämnet. Det fanns inte en enda reservation från riksdagens 349 ledamöter.

Riksdagen tog i sitt yttrande en balanserad hänsyn till målsättningarna i Tobakskonventionen genom formuleringen: »Även om det av folkhälsoskäl kan finnas anledning att på gemenskapsnivå reglera handeln med snus (åldersgränser, varningstext, föreskrifter etc.) finns det enligt utskottets mening inte tillräckliga grunder för att inskränka den fria rörligheten.«

Tobaksbruket ska inte vara oreglerat. Men tobakspolitiken måste objektivt reflektera vad vi vet om riskerna, och i en så inflammerad samhällsdebatt har de hälsovårdande myndigheterna och deras generaldirektörer ett särskilt ansvar som det återstår för dem att ta.