Jan R Anderssons (JRA) reaktion på vårt inlägg i Läkartidningen 11/2010 (sidorna 770–1) visar tydligt att snusindustrin och dess tillskyndare som vanligt reagerar positivt på »the scream test« – ju mer de reagerar, desto säkrare kan vi vara på att kritik eller åtgärder träffat rätt. Men mest visar inlägget att vi inte talar samma språk.

Vi gick inte in i debatten för att diskutera detaljer i enskilda studier av snusets effekter på hälsan i sig eller i jämförelse med rökningens effekter. Vi upprepar: Allt man kan göra i sin vardag, inkluderande snusning, är mindre farligt än att röka.

Tobaksindustrin har ett naturligt intresse av sin skendebatt om att snusning är så och så mycket mindre farlig än rökning. Även SCENIHR-rapporten (SCENIHR, Scientific Committee on Emerging and Newly Identified Health Risks) slår fast snusningens mindre hälsofarlighet, men kommittén själv har inte levererat något mått i denna jämförelse [1]. Lika viktigt är det att konstatera att SCENIHR-kommittén inte har ifrågasatt att snus orsakar både munhåle- och bukspottkörtelcancer. Allmänheten och politiken vilseleds här av personer med mindre epidemiologisk kompetens än kommitténs.

Slutligen, och kanske viktigast, enades kommittén om att det inte fanns bevis för att snustillgång leder till minskad cigarettrökning och att extrapolering till andra länder av erfarenheter från Sverige inte är möjlig.

Visst ska forskning av snusets hälsoeffekter värderas lika kritiskt som all annan forskning. Men vi hävdar att, oavsett hur dagens kunskapsläge än tolkas, om snuset har tillräckligt allvarliga hälsoeffekter för att inte betraktas som lämpligt vare sig som ersättning för eller som avvänjning från rökning.

Vi gick in i debatten för att poängtera att fokus i debatten därför måste ändras. JRA efterlyser evidens och vetenskaplig förankring som bas för tobakspolitiken. Men så länge såväl JRA som riksdag och regering bortser från den överväldigande evidens som finns bakom ett av de största folkhälsoproblemen i vårt land och globalt har vi svårt att se en trovärdighet i diskussionen.

För att påskynda minskningen av denna pågående hälsokatastrof har Sverige tillsammans med 167 andra länder anslutit sig till WHO:s tobakskonvention [2]. Denna pekar tydligt ut ett brett åtgärdspanorama som utifrån internationell erfarenhet kan minska rökningen och därmed dess hälsoeffekter.

Konventionen omfattar alla tobaksformer och ger inget stöd för att främja användningen och marknadsföringen av svenskt snus. Så länge riksdag och regering inte tar rökningen och dess bakomliggande nikotinberoende och oomtvistade hälsoeffekter på allvar, så länge riksdag och regering inte lever upp till sina åtaganden i tobakskonventionen, så går man tobaksindustrins ärenden.

Att Näringsutskottet uttalat sig för ett avskaffande av snushandelsförbudet i EU överraskar inte. För utskottet är ju snus vilken handelsvara som helst. Att Socialutskottet och folkhälsoministern, som borde veta bättre, är så tysta i sammanhanget är desto mer bekymmersamt.

Vi kräver en riksdag och en regering som inte beter sig som en flöjel i den opinionsvind som skickligt styrs av snusindustrin och av dem som på olika sätt är beroende av produkterna. Vi kräver en riksdag och en regering med ett kunskapsbaserat förhållningssätt, som visar ett ledarskap i genomförandet av den breda tobaksförebyggande strategi vi anslutit oss till. Så kommer rökningen att minska, inte genom att öka nikotinutbudet i samhället, vare sig det svenska eller det europeiska.

Det är inte snusindustrin som behöver stöd. Det är tobaksindustrins målgrupper i dag och i morgon som behöver stöd. Eller för att citera ingressen till den tobakskonvention som ännu är så okänd för ledamöter i riksdag och regering: ”Målet för denna konvention och dess protokoll är att skydda nuvarande och framtida generationer från de förödande hälsomässiga, sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av tobaksbruk och exponering för tobaksrök, genom att tillhandahålla en ram för parternas genomförande av tobakskontrollåtgärder på nationell, regional och internationell nivå i syfte att fortlöpande och kraftigt minska tobaksbruket och exponeringen för tobaksrök.”

Det är den verklighet politiker – och alla vi andra – måste förhålla oss till!