Nyligen pekade vi på brister i Läkartidningens redaktionella praxis [1]. I sin kommentar reflekterar redaktionen tyvärr inte på allvar över våra synpunkter. Den avfärdar dem utan diskussion genom att hänvisa till att läsarundersökningar ger tidskriften godkänt och att den följer förhållningsreglerna i ägarpolicyn [2].

Det är synd. Bristerna vi höll fram är nämligen lätta att rätta till, men för det krävs att redaktionen inte slår sig till ro med enbart läsarundersökningar och att följa ägarens förhållningsregler, utan att också fortlöpande allvarligt reflekterar över sitt uppdrag, bland annat med hjälp av synpunkter utifrån.

I Läkartidningens 100-årsnummer får man goda uppslag om hur innehållet i en tidskrift av denna karaktär bör/kan vara. En artikel lyfter fram informationsbehovet kring en »gemensam nämnare av kunskap, färdigheter och attityder, som binder samman läkare i en kollegial gemenskap« [3] trots all subspecialisering. Detta behov har Läkartidningen strävat att fylla genom att uppdatera de etiska, vetenskapsteoretiska, erfarenhetsbaserade, samhälleliga och ekonomiska grunderna för läkares arbete. Dessutom bör innehållet skildra och förbereda för den utveckling som »förändrar den medicinska världsbilden och som snart kan påverka vardagssjukvården« samt orientera över specialitetsgränser [4]. Genom åren har Läkartidningen förtjänstfullt utvecklat och strukturerat sådant i olika avsnitt såsom krönikor, översikter och medicinsk kontrovers.
Bristerna ligger inte i tidskriftens formspråk, utan i en gradvis förändring av hur man fyllt detta, vilket stundtals minskat tidningens trovärdighet. Just trovärdigheten är ett avgörande kriterium på kvalitet. Läsaren måste veta inte bara att det tryckta går att lita på, utan också »att inte nyheter hålls borta från min uppmärksamhet för att redaktionen vill skydda utgivaren (t ex medlemsorganisationen) eller andra« [3].
I vår artikel gav vi två exempel på hur Läkarförbundet genom sin ordförande Eva Nilsson Bågenholm (ENB) ingripit i redaktionellt arbete [1]. I sin replik [5] skrev ENB att hon ifrågasatt värdet av en fotnot till en artikel som en av oss skrivit och att denna sin tolkning meddelade hon chefredaktören, som tog bort den från artikeln. Detta är ett allvarligt brott mot den publicistiska självständighet som chefredaktörerna säger gälla tidskriften med undantag för ledarsidan. Är inte läsarna betrodda att göra sina egna tolkningar?

Med respekt för kollegors kompetens konstaterar vi att samtliga sex medicinska redaktörer (studentredaktören ej inräknad) företräder specialiteter utan anknytning till allmän-, samhälls- eller miljömedicin. Samtliga är från Stockholm, nästan uteslutande från Karolinska universitetssjukhuset/Karolinska institutet och med en stark laboratorie- eller sjukhusbaserad akademisk förankring. Samma bakgrund har också den medicinske huvudredaktören och den medicinske redaktionschefen. Redaktionen är inte representativ för den heterogena läkarkårens kunskap, erfarenhet, forskning eller verksamhet. Däri ligger sannolikt en orsak till de brister vi påtalade [1]: den medicinska redaktionens snävt homogena sammansättning ger Läkartidningen synfältsbortfall.

Specialiseringen av medicinen har medfört mycket gott, men också försämringar i omhändertagandet. Detta ses i remissvar, epikriser och patienters berättelser om hur missbedömningar skett därför att åkomman inte passat in i sjukhusläkarens sektor. Patienter bollas runt även för enkla åkommor, då ingen tar ansvar för problem utanför sin specialitet. Detta förstärks av den åldrande befolkningens många samtidiga sjukdomar, som av praktiska och psykologiska skäl behöver helhetssyn och samlade bedömningar. Den sociala och kulturella etiologins ökade betydelse i sjukdomspanoramat förstärker problemen. Utvecklingen accelereras av kvalitetsregistertänkandet, som lett till att sjukvårdsenheter i allt större utsträckning bedöms efter kvantitativa mått för singulära sjukdomar. Breda, allmänmedicinska perspektiv är därför en angelägenhet för alla discipliner, just för att minska riskerna med den fortgående uppdelningen av människan och hennes kropp.

Vi har snabbkollat årgång 2009 av Läkartidningen för att se hur allmänläkare, företagsläkare och allmänmedicinska institutioner är representerade som författare av referentgranskade artiklar och medicinska kommentarer. Av 752 författare till sådana artiklar var 40 allmänläkare (5,3 procent), ingen var företagsläkare. I endast tio fall fanns författare från de allmänmedicinska institutionerna, flera av dem var bland de 40 allmänläkarna. Under året hade 66 författare skrivit medicinska kommentarer. Tre av dem (4,5 procent) var allmänläkare, varav en skrivit två kommentarer. Även om vår genomgång är grov visar den tveklöst att allmänläkare och allmänmedicinska institutioner är gravt underrepresenterade i Läkartidningen, vilket sannolikt bidrar till bristen på breda perspektiv. Med det inte sagt att allmänläkarna har patent på det allmänmedicinska perspektivet, det kan företrädare från andra specialiteter också stå för.

Något som bidrar till bristande trovärdighet för Läkartidningen är en ofta snäv, oklar och vacklande hållning i förhållande till debatt, artiklar med idéinnehåll och vetenskap. Genom fina journalistiska reportage har Läkartidningen å ena sidan belyst medicinsk akademisk självtillräcklighet, t ex när man nyss avslöjade att i nära 50 procent av svenska medicinska avhandlingar bryter man mot internationella publicitetsetiska regler för medförfattarskap [6].
Den medicinska redaktionen har å andra sidan samtidigt lyft fram det formella kravet på referentgranskning av publicerade texter som den främsta garantin för saklig information. Utan närmare diskussion/analys av referentgranskningens många allvarliga svagheter [7, 8] – eller någon problematisering av vad som är vetenskap – har ett R-sigill införts som »garant« för att det som publiceras »undergått en noggrann och opartisk prövning« [9].
Man ser numera R-sigillet nyckfullt använt vid flertalet artikelslag i Läkartidningen, inte bara vid originalstudier och systematiska översikter. Det står ofta, men inte alltid, vid läroboksliknande inslag som Medicinens ABC [10]. Märkligt nog finner man det också vid artiklar under vinjetten Medicinsk kontrovers [11-14], där själva förutsättningen är skilda partsuppfattningar, och det används tillika vid myndigheters redogörelser för nationella handlingsplaner [15].
Det används så ofta, urskillningslöst och slumpmässigt att det bara ger ett sken av kvalitetsgaranti. Ett färskt exempel är artikeln »Kolesterolhypotesen står sig« [16], publicerad med R-sigill under vinjetten »Klinisk översikt«. Vi tar här inte ställning till om hypotesen står sig eller inte, utan påpekar bara att artikeln inte är en sådan systematisk vetenskaplig litteraturöversikt [17] att den går att referentgranska. Den är i själva verket en partsinlaga, som argumenterar för att vederlägga en debattartikel med rubriken »Är kolesterol en riskfaktor?« i Svenska Dagbladet förra sommaren [18]. Att redaktionen placerat den under vinjetten »Klinik och vetenskap« och låtit en anonym referent med för läsarna okända jävsförhållanden ge den ett R-sigill talar för en aningslös avskärmning från stora delar av den värld där läkarkåren verkar. Det finns andra exempel i Läkartidningen under den senaste tioårsperioden där debattartiklar klassats som något annat och sedan referentgranskats.

Läkartidningens tillförlitlighet urholkas dels genom den form av redaktionella urval som vi gett exempel på, dels genom att läsaren inte vet om och hur förbundsledningen ingriper i författares texter. Detta går enkelt att rätta till. För det första: Förbundsledningen får aldrig ingripa i texter, utan bara förklara sina ståndpunkter genom egna inlägg. För det andra: Artiklar som den föreliggande, som är ett svar på ett första replikskifte i Läkartidningen, bör publiceras i papperstidningen och inte stickas undan på nätet. För det tredje: Den medicinska redaktionen måste breddas sett till specialitet, perspektiv (sjukhus, vårdcentral, samhälls-, miljö- och yrkesmedicin), geografi, kön och ålder. Blanda akademisk kompetens med erfarenhet av praktisk sjukvård utanför universitetsorterna. Med detta menar vi inte att det behövs millimeterrättvisa i representationen utan att det måste finnas en rimlighet i Läkartidningens ledningsprofil. För det fjärde: I frågor som gäller publicistisk etik och liknande (se exemplet om kolesterolhypotesen) bör den professionellt journalistiska redaktionen ha det slutgiltiga avgörandet om hur en artikel lyfts fram.
*
Potentiella bindningar eller jäv: Inga uppgivna.

Läs slutreplik:

Arbetar fortlöpande med frågorna