Slutreplik till Björck och Wanhainen (LT 50/2010, sidorna 3226-7).
Jag har inget att invända mot tekniken att studera långtidsöverlevnaden efter invasiva åtgärder för bukaortaaneurysm genom att relatera denna till den förväntade överlevnaden för hela den svenska befolkningen (matchad för ålder, kön och tidsperiod), och inte heller mot att ta bort det initiala förloppet för att rikta analysen mot just långtidsöverlevnad. Tvärtom kan detta vara en intressant och illustrativ teknik.
Det är dock inte det frågan gäller, utan i stället huruvida den numeriska skillnaden i överlevnad, som illustreras av 5-årspunkten, skulle visa sig statistiskt signifikant när hela överlevnadsförloppet testas för OAR mot EVAR [1].
Detta går naturligtvis inte att veta utan att analysen genomförs. Det torde dock inte vara speciellt kontroversiellt att man får mycket större statistisk styrka när ett helt överlevnadsförlopp studeras än när bara en enskild punkt på överlevnadskurvan analyseras [2]. Dessutom kan man med denna teknik också använda regressionsmetoder för att eliminera inflytandet från riskfaktorer i de olika grupperna som jämförs.
I den tidigare refererade registerstudien från Stockholm [3] var risken att dö på längre sikt 1,5 gånger större för EVAR än för OAR när riskfaktorer beaktades och hela överlevnadskurvan studerades. I studien från Uppsala [1] var den extra dödligheten numeriskt två gånger större för EVAR än för OAR vid 5-årspunkten utöver den dödlighet som kan förväntas i den svenska populationen (matchad för ålder, kön och tidsperiod). Att den dubbelt så höga dödligheten inte var statistiskt signifikant vid 5-årspunkten utesluter inte att den faktiskt kan vara så hög. Därför vore det mera ­intressant att få hela kurvan statistiskt testad och eventuella övriga riskfaktorer (ut­över de redan beaktade) ­medtagna, som i studien från Stockholm [3], och inte bara en isolerad 5-årspunkt.
Detta är speciellt viktigt eftersom antalet rupturer ­efter EVAR i EVAR1- och EVAR2-studierna var 7,2 och 0,6 per 100 patientår den ­första månaden respektive senare uppföljning [4]. När detta räknas om med hjälp av Kaplan–Meier-teknik för 15 års uppföljning fås en kumulativ rupturrisk efter EVAR på cirka 9 procent.

Läs slutreplik 1:

Endovaskulär behandling är evidensbaserad

Läs slutreplik 2:

Missförstånd när det gäller statistisk metod

Debatten avslutad

Debatten om behandling av ­bukaortaaneurysm inleddes i LT 50/2010 (sidorna 3225-6) och gäller användningen av EVAR kontra OAR vid rutinmässig behandling av bukaortaaneurysm. Debatten avslutas här.