I Läkartidningen 3/2011 (sidorna 68-9) diskuterar Göran Hermerén frågan om surrogatmoderskap. Han vill försöka hitta något slags mellanväg mellan förbud och legalisering, eftersom det faktiskt finns röster, i form av en liten och högljudd minoritet i riksdagen och i medierna, som förordar en legalisering. Allt detta kryddat med biologiska definitioner av olika slags surrogatmoderskap.
Men på vilket sätt detta skulle tala för den, i förhållande till nuläget, ändrade etik som Hermerén förespråkar låter han läsaren sväva i okunnighet om. Han gör helt enkelt det klassiska misstaget att omsätta ett »är« till ett »bör«, utan att argumentera för i vilken människosyn ett sådant »bör« ska förankras.
Likadant förhåller det sig med hans hänvisning till att artisten Elton John betalat för att hyra plats i en kvinnas livmoder. I England, som ett av få länder, är detta lagligt. Om vi nu ska vara noga med definitioner är det endera John eller hans manlige partner som blivit pappa, och de båda har sedan, i nästa steg, blivit föräldrar genom adoption. Men inget i detta motiverar någon etisk allmängiltighet.
Att separera graviditet från moderskap är en förändring som tvärtom, både i sig och i relation till i dag gällande regelverk för fertilisering, inte är etiskt försvarbar.
Anhängare av surrogatmoderskap argumenterar i första hand från en utilitaristisk utgångspunkt som Göran Hermerén delvis tycks ansluta sig till: nyttan (i form av glädje) sägs bli större om fler som vill ha barn också kan få det, alldeles oavsett hur detta går till. Ett extremt exempel med en kvinna som vill vara surrogatmamma åt sin systers barn kan illustrera resonemanget.
Men det finns faktiskt konsekvensetiska motargument som handlar dels om barnet, dels om surrogatmamman. Den ökade lyckan hos den ena parten måste, enligt detta tänkesätt, vägas mot andras möjligt ökade olycka. Bara risken för att barn som föds genom en surrogatmamma kan komma att få identitetsproblem när de växer upp och inser att det i deras tillkomst i världen fanns ytterligare en part, för dem helt okänd och förmodligen totalt okänd för resten av livet, är tillräckligt för att åtminstone väcka en stark tvekan. Vill vi genom våra beslut nu öppna för sådant i framtiden?
På motsvarande sätt kan man resonera om de kvinnor som är surrogatmammor. Det handlar, som vi vet, i verkligheten ofta om fattiga kvinnor, främst i tredje världen. De har få andra möjligheter att göra en ekonomisk förtjänst som för dem och deras familjer betyder skillnaden mellan ett någorlunda drägligt liv och total utblottning. I ett inslag i SVT:s program »Korrespondenterna« den 19 januari visades detta mycket tydligt
Vi talar här om en industriellt förfinad process i syfte att motverka uppkomsten av känslomässiga band mellan surrogatmodern och det barn hon bär. Hon får t ex inte tillgång till sina egna medicinska journaler, och efter förlossningen tas barnet direkt från henne. Ingen kan bortse ifrån att en sådan process riskerar att alstra psykiska påfrestningar som också skapar olycka. Härigenom kan surrogatmoderskapet faktiskt ses i analogi med prostitution: på ytan fritt och affärsmässigt, under ytan en mörk skala av andra egenskaper.
Att acceptera surrogatmoderskap kan också motivera gränsöverskridanden på andra, än mer uppenbart motbjudande områden, som t ex organhandel eller till och med tillskapandet av barn i organdonationssyfte. Det öppnar för ett verkligt sluttande plan i värderingen, och därmed hanteringen, av mänskligt liv.
Argumentationen kan lätt göras pliktetisk genom påpekandet att det strider mot den mänskliga naturen att frikoppla moderskapets genetiskt biologiska aspekt från graviditeten. I detta fall både i meningen »biologisk« och »förnuftsmässig« natur, dvs vår skyldighet att som rationella varelser med hjälp av vårt förnuft ingripa i eller korrigera biologin. Vi är alltid skyldiga att värna det mänskliga livets värdighet. Om livmödrar blir handelsvaror och kan hyras ut till högstbjudande har en gräns passerats, som vi helt enkelt inte bör passera i relation till livets komplicerade, och för oss fortfarande till vissa delar okända, tillblivelseprocess.
Det starkaste pliktetiska argumentet torde dock vara att surrogatmoderskap inte är förenligt med respekten för surrogatmammans integritet, dvs människovärde, vilket både hon själv och den/de som kontrakterar henne kränker. Ur etisk synvinkel kan surrogatmamman, återigen, ses i analogi med en prostituerad i så måtto att både hon och hennes »kunder« begår den moraliskt felaktiga handlingen att de facto köpslå om den kroppsliga integriteten. Vi får helt enkelt inte behandla våra medmänniskor så att vi drar nytta av situationer där de, i detta fall fattiga kvinnor, tvingas att hyra ut sina kroppar till något som vi inte kan ordna genom oss själva.
Och även om den person som tar på sig uppdraget de facto inte är ekonomiskt tvingad ses och används hon som ett föremål för någon annans önskningar i en sak som rör livets mest grundläggande aspekt, och hon betraktas därvidlag som en »behållare«. Detta bryter mot Kants kategoriska imperativ om att varje människa ska betraktas och behandlas som ett ändamål i sig och aldrig enbart som ett medel. Betalningen för »tjänsten«, eller det frivilliga kontraktet, kan inte ändra på det. Så inte heller ett eventuellt släktskap.
Man skulle också kunna se på motståndet mot surrogatmoderskap utifrån den normteori om kontraproduktivitet som bl a Hans Jonas och Peter Knauer har formulerat. Den säger att individen i sina handlingar ska ta hänsyn till långsiktiga värden och på vägen dit lägga band på sig och, om så krävs, till och med betala ett kortsiktigt pris för det långsiktiga värdet. Surrogatmoderskapets långsiktigt och generellt negativa konsekvenser för värnet av människovärdet är, som redan framhållits, skäl nog att vara emot, även om dess värde i ett kortsiktigt, eller specifikt, perspektiv skulle handla om att uppfylla ett pars önskan om ett biologiskt barn. Detta senare värde måste helt enkelt dra det kortare strået.
Den vanligaste liberala argumentationen för surrogatmoderskap är att så länge två myndiga personer ingår ett avtal i full och formell frihet, dvs ingen är tvingad av staten, vilket inte inskränker någon annans rätt att i sin tur ingå sådana frivilliga avtal, är det moraliskt fel att förbjuda innehållet i sådana avtal. Detta gäller även om en politisk majoritet, eller samhällets allmänna normer, skulle resa invändningar mot föremålet för avtalet, menar den dogmatiske liberalen.
Problemet med denna syn är att den jämställer köp och försäljning av varor och tjänster med motsvarande transaktioner av kroppsdelar och livsprocesser. Olika fall kan etiskt sett inte behandlas lika. Att säga att en formellt rättvis process legitimerar varje form av innehåll, bara den inte inkräktar på någon annans möjlighet att delta i rättvisa avtalsprocesser, är att också göra sig skyldig till felslutet att utifrån ett »är« föreskriva ett »bör«, utan annan etisk förklaring av detta »bör« än att det är ett resultat av en legalistisk ordning. Etiken skulle således automatiskt följa på juridiken. Men ett avtal som är giltigt fullt ut måste rimligen också ha något giltigt till föremål. Och då är vi tillbaka till etikens omistliga uppgift, att ge såväl vår enskilda som vår aggregerade, samhälleliga fria vilja en riktning och ett innehåll som är gott.
Slutsatsen kan således inte bli annan än att surrogatmoderskap aldrig kan motiveras från etisk synpunkt, utifrån flera, och kombinerade, normteorier.
Ytterligare en faktor som överhuvudtaget minskar motiven för ett barnlöst par att sträva efter en surrogatmoderskapslösning är möjligheten att adoptera och på så sätt både tillgodose en egen barnlängtan och göra något gott för en annan människa. Adoption kan ta tid och vara krångligare, men det är en möjlighet. Dessutom är grundvärdet »barn snabbt« inte det som surrogatförespråkarna primärt kämpar för att uppnå.
Till allt detta kan läggas frågan om gränsdragning för att försvara människans identitet, grundad i ett absolut värde genom hennes blotta vara som människa, mot användandet av den tekniska utvecklingens möjligheter att faktiskt göra henne utbytbar. Ska samhället – dvs vi alla som lever i det och med våra åsikter och handlingar formar det – följa logiken om det sluttande planet inför varje ny teknisk möjlighet som presenteras som ett sätt att tillfredsställa enskilda, om än aldrig så rimliga, önskningar? Eller ska den gryende diskussionen om surrogatmoderskap ses som tillfället att sätta en tydlig och definitiv gräns? Det är inte utan att man undrar varför Göran Hermerén, som professor emeritus i medicinsk etik, helt undviker att verkligen analysera frågan etiskt.
