I Läkartidningen 5/2010 (sidan 237) skrev Peter Bæckström, distriktsläkare vid Olaus Petri vårdcentral i Örebro, om diktering via talförståelseprogram med röstigenkänning, vilket kommenterats av Staffan Olsson, familjeläkare i Löberöd. Efter att i ett par månader dikterat via ett sådant program kan jag i allt väsentligt bekräfta kollegornas erfarenheter.
När man väljer att diktera via talförståelseprogram har nog den som är specialist i allmänmedicin ett visst försteg till en början, eftersom det finns program på svenska försedda med en allmänmedicinsk grundvokabulär (exempelvis Voice Express Health, vilket jag använder).
I övriga specialiteter får man börja från grunden med uppträning av sitt program, eftersom de många specialitetsspecifika termerna är okända för programmet. Man kan därför ibland notera att programmet, i stället för det sagda uttrycket, presenterar fantasifulla och tämligen vildsinta gissningar. Detta gäller inte bara specialitetsterminologin.
Även i allmänspråket har programmet ganska stora luckor i sin vokabulär, gissningsvis i paritet med ordförrådet hos en ordinär grundskoleelev i mellanstadieåldern. Därför får man träna upp det på uttryck som exempelvis »i oträngt mål«, som annars skrivs i stil med »gjorde tre mål«. Flerstaviga, specifika uttryck är lättast att träna in, medan programmet har mycket svårt att identifiera enstaviga ord som inte är en del av någon intränad fras. Fraser, som exempelvis »får återbesök«, identifieras vanligen lätt efter inträning, men om man bara säger ordet »får« kan programmet lika väl skriva »tår« eller »sår«. Skarpt markerad formantstruktur i det sagda underlättar korrekt identifiering. Vokaler och tonande konsonanter identifieras således bättre än tonlösa konsonanter.
Feltolkningar av redan inlärda ord sker oftast genom att programmet väljer en annan grammatisk form än den avsedda, exempelvis adderas eller subtraheras pluraländelser eller genitiv-s, liksom bestämd form blir obestämd eller presens ändras till infinitiv. Den typen av feltolkningar korrigerar man enkelt via tangentbordet, och de innebär föga tidsutdräkt. I de fall programmet tolkar ett begrepp totalt felaktigt är orsaken ofta att det sagda ordet eller uttrycket ännu inte är adderat till vokabulären. Vitrektomi blir »vit dräkt och min«. Därvid får man naturligtvis ta sig de sekunder det tar att träna in det aktuella begreppet.
Hyggligt mått av tålamod underlättar därför, och har coachen dessutom viss grad av språkintresse gör det inträningen riktigt rolig. Den som inte delar detta intresse kommer att finna att plågan trots allt blir relativt kort, inte mer än ett begränsat antal månader. Under den första, mest intensiva upplärningsfasen har träningen krävt ett par timmar extra arbetstid per dag.
Till dags dato har jag, utöver den allmänspråkliga och allmänmedicinska vokabulär som följde med programmet, tränat in uppskattningsvis drygt 2 500 ord och uttryck. Jag räknar med att vårt program i dag, efter ett par månaders träning, tolkar 80–90 procent av de sagda orden rätt, för att när träningen fortgått ytterligare någon månad nå upp till kanske 95 procent. För närvarande, när inträningen till stora delar är fullbordad, är journaldikteringen inte nämnvärt mer tidskrävande än den var när jag dikterade på traditionellt sätt, för utskrift av sekreterare. Däremot är den betydligt både säkrare och roligare, eftersom man ser resultatet växa fram på skärmen direkt vid diktering, och man samtidigt kan kontrollera anteckningens korrekthet.
Blir då administrativ personal såsom medicinska sekreterare en överflödig grupp när man inför talförståelseprogram för diktering? Nej, knappast, eftersom många administrativa arbetsuppgifter kvarstår att utföra. Dock kan det rena skrivjobbet minimeras, vilket leder till ökad effektivitet i det medicinska arbetet. Det minskade behovet av enbart journalskrivande personal har givit oss möjlighet att i stället öka bemanningsgraden för sjuksköterskor och ortoptist.
Dokumentationsproceduren kan nu ske helt utan informationsöverföring via mellanhänder. Journalanteckningen påbörjas redan vid förundersökningen hos sjuksköterskan eller ortoptisten, som skriver in visus- och tryckvärden etc, liksom i förekommande fall ortoptiststatus.
Värdena blir via det interna nätverket momentant synliga på datorskärmen för läkare som sedan, i anslutning till den fortsatta undersökningen, via talförståelseprogrammet dikterar anamnes, status, bedömning/åtgärd etc rakt in i journalen. Läkaren har omedelbar uppsikt över att det skrivna stämmer med det sagda.
Signering gör man momentant, och i förekommande fall aktiverar man vid samma tillfälle återbesöksbevakning direkt i journaldataprogrammet. Högar med tiotals journaler som väntar på att bli signerade, trots att man omöjligen kan minnas varje detalj i de texter vars riktighet man förväntas vidimera, är alltså ett minne blott när man använder dokumentationssystem med ett talförståelseprogram som fundament.
Även handskrivna lappar är med detta dokumentationssystem ett minne blott. Med dessa lappar försvinner också de felrisker som förelåg med tidigare procedur, varvid informationsöverföring skedde i två eller i värsta fall flera led: från förundersökare till läkare via handskriven lapp, sedan från läkare till sekreterare via diktat, och slutligen från sekreterare till journal via tangentbordet. Var och en som tagit del av Murphys lag inser det suboptimala i ett sådant förfarande, vilket förhoppningsvis på lite sikt kan vara förpassat till historien inom all sjukvårdsverksamhet.
De i Sverige förekommande medicinska talförståelseprogrammen är utformade för Windowsmiljö. I vår verksamhet använder vi ett Macbaserat journaldatasystem (Axept), som vi under inga omständigheter vill byta ut, eftersom det är mycket användarvänligt och på alla sätt förstklassigt. En avgörande förutsättning för att vi skulle kunna införa det Windowsbaserade talförståelseprogrammet var därför att det inte längre finns några vattentäta skott mellan Apple/Macintoshdatorernas operativsystem Mac OS X och olika Windowsprogram.
Vi löste kompatibilitetsfrågan så att vi kör Windows 7 i ett särskilt fönster på Macdatorskärmen, med hjälp av programmet VmWare Fusion. I detta fönster dikteras/skrivs journalanteckningen. Efter att varje anteckning är färdigskriven kopieras den med ett enkelt handgrepp över till patientens Axeptjournal, som samtidigt ligger öppen på resten av skärmen.
Parentetiskt vill jag efterlysa ett lämpligt verb för detta relativt nya sätt att samtidigt diktera och skriva journaler. Den aktivitet som utövas är ju varken skrivning eller diktering, utan en kombination av dessa båda. Preliminärt, i avvaktan på att någon kommer på ett bättre ord, föreslår jag »skrivdiktera«.
Sammanfattningsvis är min erfarenhet så här långt att den tid som investeras vid uppträning av ett talförståelseprogram på sikt ger flerfaldig återbäring i säkerhet och effektivitet, inte bara inom allmänmedicinen utan även inom andra specialiteter, och oavsett om operativsystemet i datorn heter Mac OS X eller något annat.