Kan vara kontraproduktivt att utse »läkemedelsansvarig läkare«

Varför är det då inte så? Varför måste vi diskutera läkemedelsansvariga läkare? Varför utsätter vi patienterna för helt onödiga risker? I Läkartidningen 6/2011 (sidorna 258-61) diskuterar Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm tillsammans med Johan Fastbom, även han läkare vid Socialstyrelsen, problemet och tänkbara lösningar. Artikeln ger tyvärr en bild av att ansvarsläget är oklart, att läkare inte kan eller får ifrågasätta andra läkares förskrivning, även om det avslutande citatet från Lars-Erik Holm tydligt visar vad som gäller.
Varje läkare som får ordinera läkemedel kan sätta in, sätta ut, ändra dos eller välja att inte göra några ändringar i patientens läkemedelsbehandling – oavsett vem som har ordinerat behandlingen och om det juridiskt är möjligt eller inte att makulera recept utfärdade av en annan läkare (det är inte alltid möjligt i dag). Det är precis det som ligger i läkarens yrkesansvar. Och just de kunskaper som gör det möjligt för läkaren att ta det fulla ansvaret för hur alla läkemedel fungerar tillsammans är det som skiljer läkarens förskrivningsrätt från andra förskrivares. Andra förskrivare kan bara under vissa förutsättningar ordinera vissa läkemedel som mindre sannolikt kan påverka övriga behandlingar.
Vi vet från studier i Sverige att det finns stora skillnader mellan patientens egen uppfattning om sin läkemedelsbehandling och läkemedelslistorna i vårdens journaler. Det är inte bristen på tekniska lösningar, IT-system eller sammanhållen journalföring som är hindret. Om inte alla läkare har en gemensam uppfattning om hur det egna ansvaret för patientens väl och ve ska balanseras mot andra läkares ansvar för sina delar så går problemet inte att lösa oavsett teknik, IT eller lagändringar.
Varje läkare har i sin grundutbildning fått lära sig att för varje patient alltid först rekonstruera och dokumentera patientens samlade läkemedelsbehandling, göra sina ordinationer och slutligen dokumentera den samlade läkemedelsbehandlingen. Det innebär inte att läkaren automatiskt tar över behandlingsansvaret för varje enskild läkemedelsbehandling. Det är fortfarande normalt så att olika specialister fortsätter att ta ansvar för sin egen särskilda behandling. Men den läkare som är »sist på« är alltid den som måste ta ansvaret för helheten.
Vår slutsats är: Det finns patienter som behöver särskilt stöd för att olika behandlingsåtgärder från olika vårdgivare ska kunna samordnas, både läkemedelsbehandling och andra behandlingar. Det kan röra sig om patienter med nedsatt autonomi, med många samtidiga behandlingar eller på annat sätt utsatt situation. Vår poäng är att dessa behöver hjälp med att koordinera olika behandlingar – inte bara läkemedel, även om det hos vissa patienter kan handla om enbart läkemedel.
Att utse särskilda »läkemedelsansvariga läkare« kan låta klokt. Det kan till och med vara nödvändigt ibland. Men det kan inte ersätta att läkarkåren på ett annat sätt samlar sig kring vad som är läkarens ansvar när det gäller läkemedelslistor – oavsett om det är i en pappersbaserad vård, i en elektronisk patientjournal, med eller utan samlad journalföring och/eller tillgång till en eventuell samlad nationell läkemedelslista. Det går inte, som t ex Pia Bastholm Rahmner visade i sin avhandling [1], att ha diametralt olika åsikter om vilket läkarens ansvar är för patienten med många läkemedel (Faktaruta 1), och det är extra farligt vid en sammanhållen journalföring där varje enskild läkare är beroende av att andra läkare har ett likartat förhållningssätt kring dokumentation.
Att utse »läkemedelsansvarig läkare« kan till och med vara kontraproduktivt och förvärra situationen. Det kan av läkare som av olika skäl inte vill eller kan ta ett ansvar för patientens samlade behandling på det sätt som patienten har rätt att förvänta sig tolkas som ett stöd för att inte ta detta samlade ansvar. Att hänvisa till en »läkemedelsansvarig läkare« kan då vara ett enkelt sätt att hantera ett svårt och delikat ansvar.
Sveriges läkemedelskommittéer (LOK), som arbetar för en säker och effektiv läkemedelsanvändning, har uppmärksammat problemet och därför tagit fram en gemensam rekommendation för alla landsting, »Patientens samlade läkemedelslista – ansvar och riktlinjer för hantering i öppen vård« [2] (Faktaruta 2).
Vi kan inte passivt vänta på IT-stöd som ska hjälpa oss att bättre hantera patientens samlade läkemedelslista. Om inte annat så visar erfarenheterna från Apodos, där det finns en läkare med samordningsansvar, att en samlad läkemedelslista inte fungerar bra om inte förskrivarna är överens om arbetsformer och ansvarsfördelning. Det var så med pappersordinationerna, och det är så med e-dos. Utan rätt arbetssätt hjälper inte något IT-stöd. Vi kan inte heller återgå till pappersrecepten som med alla sina svagheter dock hade fördelen att det var lätt att makulera de recept som inte längre borde expedieras genom att läkaren helt enkelt rev sönder dem (om patienten hade dem med sig, vill säga).
En utgångspunkt för en säkrare och bättre läkemedelsanvändning vore om Sveriges läkare tog till sig läkemedelskommittéernas rekommendation och aktivt arbetade för att genomföra den. Den som är svår att övertyga kan lämpligen få frågan om hur han/hon vill att de läkare som i framtiden ska ta hand om honom/henne när sjukdom och ålder begränsat den egna förmågan ska förhålla sig till läkemedelslistan. Gör vi det kan också »behandlingsansvariga läkare« för vissa patienter göra den fulla nyttan.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.