Svart eller vitt – saliv eller blod?

Vissa av Sköldkörtelföreningens medlemmar, och även andra hypotyreospatienter, har använt sig av Scandlabs analyser av urinprov på T4 och T3 samt salivkortisol. Föreningen har följt artikelförfattarnas olika debattinlägg i medierna. Vi anser att dessa säger mest om kvaliteten på konventionell vård och tycker att artikelförfattarna bör ställa sig den grundläggande frågan om varför patienter söker sig till Scandlab. Artikelförfattarna tar också upp urinmätning av sköldkörtelhormon T4 och T3 samt föreslår att alla patienter, vars huvudsakliga symtom är trötthet, lider av ett »förvirrad-av-samhället«-syndrom om en bred medicinsk undersökning (i hypotyreosfallet: läs TSH-prov) uteslutit alla fysiska orsaker. Av detta skäl lämnade vi vår replik.
Artikelförfattarna insisterar på att endast åsikter angående den »rätta« metoden att upptäcka (all?) kortisolbrist är välkomna. Mätning av salivkortisol respektive Synacthentest (där mätningar av kortisol i blod används) ställs mot varandra i ett motsatsförhållande. Det var inte Sköldkörtelföreningens avsikt att uttala sig angående diagnos av kortisolbrist, men eftersom vi nu tillfrågas har vi har några kommentarer.
Till att börja med kan vi inte uttala oss om huruvida korrekt mätning av kortisolhalten i saliv görs i de laboratorier i USA och Storbritannien som Scandlab använder, vilket möjligen kan vara en berättigad fråga – men detta handlar ju inte debattartiklarna om (?).
Artikelförfattarna undrar också om det är rimligt att hundratusentals personer skulle ha kortisolbrist. Det kan vi inte heller uttala oss om. Vi har inte sett någon sådan statistik vad gäller Scandlabs kunder, inte heller någon befolkningsstudie. Argumentet att om ett för stort antal lider av något så finns det inte, är inte heller relevant. Över 350 000 personer i Sverige äter till exempel sköldkörtelhormon, och antalet (per tusental patienter) ökar hela tiden. Synacthentestet är liksom TSH-provet och alla andra prov helt beroende av vilka värden som anses indikera sjukdom. När American Association of Clinical Endocrinologists år 2003 sänkte den övre gränsen för TSH från 5 till 3 »fick» plötsligt miljontals amerikaner hypotyreos [1].
En allmän uppfattning verkar vara att symtom från lågt kortisol kommer först då binjurebarken är till 90 procent förstörd och att det är då ett Synacthentest utfaller positivt. Vi hittar dock inga evidensbaserade studier som kan bekräfta detta.
En studie med 59 trötta patienter [2] visade att en hög proportion har sekundär binjureinsufficiens på grund av hypofysproblem. De vanligaste symtomen var (förutom trötthet) hypoglykemi, depression, muskelvärk, viktökning, postural yrsel och huvudvärk.
Men letar man efter pigmentering (som kommer av högt ACTH) och avmagring som vid Addisons sjukdom, så är det nog lätt att påstå att patienterna inte hade symtom av lågt kortisol. Synacthentestet är tydligen inte särskilt pålitligt när det gäller sekundär binjureinsufficiens, och klinisk utvärdering av patienten är det främsta verktyget eftersom Synacthentestet och andra diagnostiska test kan visa fel [3, 4].
Generellt verkar de med autoimmun hypotyreos [2, 5, 6] eller andra autoimmuna sjukdomar ha tendens till kortisolbrist, och 9 procent av dem med autoimmun hypotyreos verkar också ha autoimmunitet riktad mot binjurarna [7].
Kortisol i saliv reflekterar fritt kortisol enligt källor vi hittar [8-10]. Det gör att det föredras framför plasmakortisol, speciellt hos kvinnor med högt östrogen (som vid p-pilleranvändning). Synacthentest med salivkortisol kan också göras, och det skulle varit intressant att veta om det gjorts på de 14 personerna som artikelförfattarna har med som exempel.
Sköldkörtelföreningen vill betona att vi inte har färdiga och enkla lösningar men upprörs av att läkare anser att sådana finns. Samma mönster återkommer: man söker förenkla komplicerade hormonella sjukdomar med skakig evidens som grund. Laboratorieprov kan ge vägledning, men man är ute på hal is om man tolkar dem som facit: svart eller vitt, saliv eller blod, bra eller dåligt? Det sker på bekostnad av läkekonsten, klinisk utvärdering och vidareutveckling. De som blir lidande är tyvärr patienterna.