De diagnostiska specialiteterna innebär ett mervärde för hälso- och sjukvården

I vår artikel (LT 12/2011, sidorna 648-9) redogjorde vi för resultat från en enkät som ställts till verksamhetschefer inom klinisk fysiologi och radiologi. Över 90 procent av de tillfrågade på landets kliniskt fysiologiska enheter upplevde det svårare att rekrytera blivande specialister, och det framkom att flera potentiellt blivande specialister avstått från specialistutbildning till klinisk fysiologi på grund av utformningen av bild- och funktionsmedicin (BFM). Möjligheten att få till stånd en adekvat utbildning i klinisk fysiologi inom BFM bedömdes också av de flesta som dålig. Dessutom ansåg en majoritet av såväl radiologer som kliniska fysiologer att nuvarande upplägg av BFM inte är väl investerad tid för utbildning inom fysiologisk diagnostik. Detta har lett till att nyrekryteringen av blivande kliniska fysiologer, sett ur ett nationellt perspektiv, minskat drastiskt samtidigt som hälso- och sjukvårdens efterfrågan på kliniska fysiologiska undersökningar ökar.
Peter Gjertsson anser att rekryteringen i Göteborg är god, vilket är glädjande. Han uppger också att han är nöjd med utbildningskonstruktionen inom BFM på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Tyvärr speglar det, enligt enkäten, inte situationen i större delen av landet.
Hans Jacobsson lyfter frågan huruvida diagnostiska specialiteter behövs över huvud taget när han påstår att de kliniska specialiteterna själva kan ta ansvar för sin diagnostik. Detta tycker vi är en viktig fråga som bör debatteras. Det gäller ju såväl radiologi, nuklearmedicin som klinisk fysiologi och diagnostiska specialiteter utanför BFM. Kanske är det så att kirurgerna själva ska tolka sina DT-undersökningar, att ortopederna tolkar sina skelettröntgenundersökningar, att onkologerna själva tar hand om PET-diagnostiken och att kardiologerna ansvarar för arbetsprov.
Om inte de diagnostiska specialiteterna har ett mervärde finns det ingen anledning att de finns som egna specialiteter. Vi är dock övertygade om att de diagnostiska specialiteterna innebär ett mervärde för hälso- och sjukvården inte minst vad gäller forskning och utbildning samt utveckling av nya diagnostiska metoder, där klinisk fysiologi har en tung tradition. Vem som ska förvalta denna tradition i nuvarande system är mycket oklart. Att rekrytering och utbildningsmöjligheter minskar i och med BFM är ett kvitto på att den nya konstruktionen inte är optimal för att förvalta och vidareutveckla fysiologisk diagnostik.
Vidare skriver Hans Jacobsson att klinisk fysiologi är en ovanlig specialitet internationellt. Det är sant. Det är också så att fysiologisk kompetens och diagnostik i Sverige ses som ett föredöme internationellt, inte minst i USA. Konstruktionen BFM, däremot, är helt unik för Sverige. Nuklearmedicin, som i Sverige numera är en gren till BFM, är i resten av Europa en egen basspecialitet. Detta gör argumentation kring EU-anpassning från Hans Jacobssons sida inkonsekvent.
Sveriges största patientförening inom hjärt- och lungsjukdomar (Hjärt- och lungsjukas riksförbund) har med anledning av den nuvarande situationen skrivit till såväl Socialstyrelsen som Läkarförbundet och Läkaresällskapet och uttryckt djup oro för sina medlemmar och deras behov av framtida kompetens inom fysiologisk diagnostik.
Vi har förtroende för att Socialstyrelsen och Nationella rådet för specialisttjänstgöring kommer att fatta kloka beslut utifrån den översyn av specialistindelningen som sker under 2011 för att säkerställa dagens och morgondagens patienters behov av både bild- och funktionsdiagnostik.