Göteborgsscreeningens uppläggning gör att sensitivitet och specificitet inte kan beräknas

Avsikten med vår artikel var varken att få till stånd en allmän diskussion om screening eller att diskutera era resultat. Däremot ville vi rikta uppmärksamheten på metodfrågor vid screening som aktualiseras av er artikel. Vi anser att sensitivitet och specificitet är centrala mått för att bedöma huruvida en screening är framgångsrik eller inte. Göteborgsscreeningen är emellertid upplagd på ett sådant sätt att dessa mått inte kan beräknas.
I er replik lyfter ni på nytt fram som en styrka i er studie att BVC-sjuksköterskor, som en del i screeningen, intervjuar de föräldrar som i en föräldraenkät svarat på ett sådant sätt att autismspektrumtillstånd kan misstänkas. Vi menar att detta moment är en svaghet eftersom ingen motsvarande intervju sker med föräldrar vars svar inte föranlett misstanke om autismstörning. (Däremot har vi den största respekt för kompetensen inom BVC, och vi har själva samarbetat med BVC-sjuksköterskor i samband med screening.) Ett screeninginstrument (oavsett om det består av en eller flera delar) måste i alla delar erbjudas hela den screenade populationen för att kunna utvärderas.
Vi anser vidare att både falskt positiva och falskt negativa utfall utgör problem som måste beaktas. Hur dessa ska balanseras beror bl a på sjukdomens art, tillgängliga behandlingsformer och patientens ålder. När det gäller falskt positiva utfall menar ni att det är ett marginellt problem och hänvisar till klinisk uppföljning av de screeningpositiva. Vi har ingen uppfattning om problemets storlek men anser att en vetenskaplig utvärdering av screeningutfall måste ske blindat och således även innehålla screeningnegativa fall. Vidare bör proportionen mellan positiva och negativa fall vara densamma som i den aktuella populationen. Det är just därför som det är svårt att utvärdera screening för tillstånd med låg prevalens.
Det gläder oss att ni kommer att följa upp samtliga screeningnegativa fall. Av ovanstående framkommer dock att en uppföljning bör ske med samma tidsintervall och samma procedur oavsett screeningutfall. Vidare utgör tidsfördröjning ett speciellt problem. Ju längre tid som förflyter mellan screening och fullständig undersökning, desto större är risken att spontana tillfrisknanden, nytillkomna fall och stort bortfall grumlar resultaten.
För övrigt delar vi er uppfattning att BVC har en stor potential för primärscreening av barn och att en tidig identifiering av olika neuropsykologiska sjukdomar ger ett gynnsammare utgångsläge för vård och behandling än vad en sen identifiering gör.