Sedan de nya reglerna för sjukförsäkringen trädde i kraft för något år sedan har 42 000 personer utförsäkrats och förts över till Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion. Bakgrunden var den explosionsartade ökningen av kostnaden för socialförsäkringen i början av 2000-talet. Efter decennier av passivitet hos Försäkringskassan var förändringar helt nödvändiga.
Alliansens vinstvapen i valet 2006 var arbetslinjen. När det gällde sjukförsäkringen skulle man stoppa det utanförskap som sjukskrivningens gissel medförde. Lösningen blev att man begränsade rätten till sjukpenning till ett år. I vissa fall kan sjukskrivningen förlängas med ytterligare 1,5 år. Rätten till sjukersättning för ett eller två år försvann, och möjligheter till sjukpension försvårades.
Efter massiva protester från cancerläkare insåg man det orimliga i strikt tidsbegränsning för svårt sjuka patienter. Tyvärr gäller inte det den stora grupp patienter som lider av depressioner och utmattningssyndrom. De kallas för personer med »diffusa psykiska besvär«. Det betyder att det inte finns biologiska markörer eller mätmetoder som bevisar hur sjuka de är. Alltså ifrågasätts deras utsagor och handikapp från första sjukskrivningsdagen till den sista, trots att vissa är så sjuka att de inte ens hittar hem från arbetet eller vill leva.
Vi som specialiserat oss på dessa patienter och träffat hundratals av dem vet att deras problem inte är att de inte vill arbeta utan att de arbetat alldeles för mycket och tagit ansvar för allt och alla. Vi vet att många är extremt sjuka och saknar glädje i livet och drar sig undan i skam eftersom deras självkänsla är knuten till att prestera.
Vi vet också att vi kan hjälpa många av dem tillbaka till arbete. Forskningen på stressmottagningen på Karolinska universitetssjukhuset visade att man kunde hjälpa 80 procent tillbaka i någon form av jobb under förutsättning att man fick minst ett år på sig. Denna forskning gjordes innan de nya reglerna trädde i kraft.
Förutsättningarna för att kunna hjälpa våra patienter är tillräckligt med tid, lagom press, möjligheter till arbetsträning och att vi kan ingjuta hopp i våra patienter.
Dessa förutsättningar föreligger tyvärr inte längre. Alltför ofta får vi ägna de första månaderna åt att hjälpa patienterna att vilja leva sedan Försäkringskassan efter månadslånga sjukskrivningar retroaktivt underkänt dessa sjukskrivningar. Allt oftare får vi ägna många timmar åt att skriva nya sjukintyg, som sedan ibland ändå blir underkända därför att det inte finns instrument som klart och tydligt bevisar patienternas arbetshandikapp.
Allt oftare får vi erfara att patienter som förbättrats påtagligt rasar ner i en ny utmattningsdepression när deras dagar är räknade. Då har vi fått en ny diagnos: »försäkringskassedepression«.
De nya reglerna har tyvärr gjort rehabiliteringsarbetet med vissa allvarligt stresskadade patienter till en mardröm. Vi anser därför att det måste till en radikal förändring. Alliansregeringen har på ett förtjänstfullt sätt gjort det möjligt med rehabiliteringsarbete genom att tillföra pengar i den s k rehabgarantin. Men det kan väl inte vara meningen att samtidigt totalt förstöra resultatet av rehabiliteringen med felaktiga och onödiga regler?
Det mest allvarliga i dagens läge är dock att Försäkringskassans regler och arbetssätt inte är anpassade efter att främja återgång i arbete. De är i stället utformade efter myten om att patienterna till varje pris vill bli sjukskrivna och att vi läkare är deras lydiga advokater.
Låt oss ge ett exempel som är ett fiktivt kondensat av en typpatient.
Brita är en 52-årig kvinna, som växte upp som storasyster och med alkoholiserad pappa. Efter flera omorganisationer på jobbet och med bördan av två barn med ADHD utvecklade hon en utmattningsdepression. Hon hade under årens lopp gjort flera försök att återgå i sitt jobb som undersköterska i äldreomsorgen. Varje gång hade det misslyckats. Efter fem års sjukskrivning fick hon äntligen hjälp med rehabilitering och förbättrades påtagligt. Det började bli dags för en ny arbetsträning, men då framkom det märkliga faktumet att det med de nya reglerna fanns en bestämmelse att arbetsträning kunde ske endast under sjukskrivningsåret och endast under tre månader. Nu var hennes sjukdagar räknade, och hon fick därför vänta tills hon blev utförsäkrad. Hon fördes då över till Arbetsförmedlingen för arbetslivsintroduktion i tre månader.
Som så ofta händer med våra stresskadade patienter som fortfarande har allvarliga symtom ledde arbetslivsintroduktionen enbart till avbrott i rehabiliteringen, ökad oklarhet och ökad stress och försämring. Brita förklarades oförmögen till arbete på grund av sjukdom.
I det läget fanns bara en möjlighet för oss, och det var att hjälpa henne att återigen bli sjukskriven. Detta visade sig inte alls enkelt. Nu skickades ärendet till »enheten för tidig bedömning« inom Försäkringskassan (efter sex års sjukskrivning!). Det är en central enhet där man inte känner patienten och tydligen inte har kännedom om (eller inte bryr sig om) tidigare arbetsträningsförsök, varför man underkände vårt läkarintyg. Vi fick ägna sammanlagt två till fyra timmar åt att skriva nya intyg och dokumentera resultatet av samverkansarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Efter två månader godkändes sjukskrivningen. Vi hade fått en patient med fördjupad depression, som nu stod ännu längre ifrån arbetsmarknaden.
Så här kan det inte få vara om vi anser att vi ska hjälpa patienter tillbaka i arbetslivet och bryta utanförskap. Vi kan inte ha regler för Försäkringskassan som är kontraproduktiva, där den mest begränsade tiden gäller arbetsträningen. Vi kan inte ha vattentäta skott mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi kan inte acceptera att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och vården tillåts göra helt olika bedömningar av arbetsförmågan och vi kan inte tillåta att kontinuiteten hos dem som ansvarar för arbetsrehabiliteringen ständigt bryts. Som läkare står vi inte heller ut med att ägna alltmer tid åt intygsskrivande som ändå underkänns trots att vi är så mycket specialister som det går att vara.
Det är dags att inse, Ulf Kristersson, att det finns människor som aldrig kan arbeta mer än halvtid. Vi måste också fråga oss om det är ekonomiskt försvarbart att tvinga t ex en duktig lärare med lång yrkeserfarenhet att byta jobb bara för att han/hon inte kan uppnå 100 procents arbetsförmåga inom ett år.
Det är dags att inse att vissa människor kan behöva tre–fyra år för sin rehabilitering. Det är dags att inse att det för att genomföra en sådan rehabilitering kan behövas en samverkan under tre–fyra år mellan sjukvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen utan kontinuitetsavbrott och med en målmedveten planering som bevarar hoppet.
Sjukskrivningar är nästan alltid en del i behandling och rehabilitering, och passiva sådana kan vara mycket destruktiva. Uteblivna sjukskrivningar kan vara fatala. Användandet av dem i oklara fall bör diskuteras och motiveras i personliga avstämningsmöten, inte via skrivelser och överklaganden till länsrätten.
Låt arbetslinjen (dvs att möjliggöra arbete) gälla även för patienter med depression och utmattningssyndrom!