Medicinsk radiologi och klinisk fysiologi har mycket gemensamt

Engbloms och Hanssons debattartikel nyligen i LT att den nya specialitetsindelningen leder till minskad utbildning av kliniska fysiologer måste sättas in i ett sammanhang [1]. I den nya organisationen har klinisk fysiologi omvandlats från en egen (bas)specialitet till en grenspecialitet inom bild- och funktionsmedicin. Engbloms och Hanssons budskap är att det kommer att leda till bristande tillgång till specialister i klinisk fysiologi med negativa konsekvenser för diagnostik och vård. Jag delar den första bedömningen men knappast de uppmålade följderna. Det är en fråga om hur diagnostiken organiseras.
Klinisk fysiologi är en specialitet som internationellt är ovanlig och huvudsakligen existerar i vårt land samt i Danmark. I övrigt bedrivs denna diagnostik i regel inom motsvarande klinisk verksamhet. Detta är inte helt känt bland svenska läkare och nämns inte heller i artikeln men utgör en viktig bakgrund till den nuvarande organisationen. Den nya specialitetsindelningen innebär en ökad anpassning till EU, och Socialstyrelsens eget förslag inför omorganisationen var att helt slopa klinisk fysiologi. Redan i dag har vi olika grad av parallella organisationer. Så sköter vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna kardiologerna själva en del av denna diagnostik. Gastroenterologerna bedriver sin egen fysiologiska diagnostik, liksom urologerna svarar för urodynamiska undersökningar. Liknande organisation är inte ovanlig vid andra sjukhus i Sverige. I Lund, varifrån artikeln utgår, har enligt uppgift kardiologerna helt tagit över ekokardiografidiagnostiken.
Att liksom klinisk fysiologi omvandlas från en egen specialitet till en gren på »trädet« bild- och funktionsmedicin gäller även för oss nuklearmedicinare utan motsvarande oro som artikelförfattarna ger uttryck för. Tvärtom ser vi närmandet till radiologin, till vilken våra undersökningar ofta är komplementära, som en förbättring. Detsamma borde kunna gälla även för klinisk fysiologi. Gränsen mellan morfologi och funktion suddas långsamt ut. Min uppfattning är att medicinsk radiologi och klinisk fysiologi har mera gemensamt än vad artikelförfattarna ger uttryck för.
Budskapet att kompetensen inom fysiologisk diagnostik skulle behöva förfalla med den nya specialitetsindelningen är olyckligt. Hotet bör avdramatiseras.