Henrik Engblom och Magnus Hansson skriver i sin debattartikel, »Bild- och funktionsmedicin möter inte vårdens behov av fysiologisk diagnostik« (LT 12/2011, sidorna 648-9), att de är oroliga för rekryteringen av framtida specialister på fysiologisk diagnostik. Utifrån våra erfarenheter vid klinisk fysiologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg, känner vi inte igen den bild som ges i artikeln.
Vi har lätt att rekrytera ST-läkare och har aldrig haft så många som vi har nu. För närvarande är fem ST-läkare anställda på kliniken, som utbildas enligt den nya utbildningsordningen, och de kommer alla att bli specialister i den nya basspecialiteten »bild- och funktionsmedicin«. Tre av ST-läkarna planerar att bli grenspecialister i klinisk fysiologi och två i nuklearmedicin. Därutöver har vi två ST-läkare som går enligt den gamla utbildningsordningen.
Det var betydligt svårare att rekrytera ST-läkare under den ganska långa period när specialitetsindelningen var under utredning, och det fanns en osäkerhet om vad som skulle hända med klinisk fysiologi som specialitet. När vi nu annonserar får vi många sökande.
Vi har lagt upp utbildningen så att ST-läkarna börjar med två år inom grenspecialiteten. Därefter gör de cirka två år radiologi, tre månader vardera inom de övriga grenspecialiteterna samt tre månader vardera av vetenskapligt arbete och kvalitetsarbete. Därefter återvänder de till grenspecialiteten. Målen för specialistkompetens i bild- och funktionsmedicin bör då vara uppfyllda, och efter ytterligare cirka ett år bör målen vara uppfyllda även för specialistkompetens i klinisk fysiologi eller nuklearmedicin.
Engblom och Hansson skriver att i dagens system utbildas de blivande specialisterna inom områden som inte kommer att vara en del av deras framtida arbetsuppgifter. Detta kan vi egentligen inte veta. Den nya utbildningen kan ge möjlighet till nya typer av kombinationer av kompetenser som vi inte kan se utifrån hur vi i dag är organiserade. En spännande möjlighet kan t ex vara en läkare som behärskar hjärtdiagnostik med olika tekniker såsom ekokardiografi, MR, DT och myokardskintigrafi, något som är svårt i dag när olika modaliteter »tillhör« olika specialiteter. Jag tror att radiologi, nuklearmedicin och klinisk fysiologi kan befrukta varandra.
Jag tror inte man ska överdriva den tid som tillbringas på en röntgenavdelning. Det är trots allt en mycket liten del av ett helt yrkesliv. Det är också viktigt att komma ihåg att lärandet inte slutar i och med uppnådd specialistkompetens utan pågår under hela yrkeslivet.
En stor nackdel som jag ser med det nya utbildningssystemet är att det blir svårare att byta specialitet om man valt fel bas. Om man t ex som kardiolog (med basspecialitet internmedicin och grenspecialitet kardiologi) vill bli specialist i klinisk fysiologi så måste man först komplettera med specialistkompetens i rätt basspecialitet, dvs bild- och funktionsmedicin, innan man kan bli grenspecialist i klinisk fysiologi. Socialstyrelsen bör se över möjligheterna att bli specialist i en grenspecialitet om man har fel basspecialitet. Om man ska tvingas gå igenom både en ny bas- och en ny grenspecialitet kommer nog många att tveka, och vi får ett mindre dynamiskt och anpassningsbart utbildningssystem.
Publicerad:
Läkartidningen 16/2011
Lakartidningen.se
