I »LT 8/2011 (sidan 418) bemöter överstelöjtnanten och läkaren Tina Knutson med tre officerskollegor Gunnar Olofssons debattartikel i LT 5/2011 (sidan 215). Jag önskar här ta upp några principiella frågor angående läkaryrket och dess relation till militära organisationer samt även kommentera några specifika påståenden i Knutsons och medförfattares artikel.
Knutson och medförfattare ägnar första tredjedelen av artikeln åt att förklara den demokratiska process som ligger till grund för Sveriges deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) med stridande trupp. Huruvida man som individ och läkare stödjer Sveriges deltagande i ISAF i Afghanistan är en politisk fråga som man kan ha olika åsikter om. Man bör dock, och här är skillnaden, skilja på vad som är beslutat i demokratisk ordning (i olika grad) av Sveriges riksdag, EU eller FN och vad man anser vara moraliskt rätt. Ett demokratiskt beslut om militär insats innebär inte per automatik att varje deltagande i en sådan insats är etiskt rätt eller, för en läkare, försvarbart. Många svåra övergrepp har begåtts av demokratier. Terrorbombningarna av Dresden, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, dödandet av två miljoner vietnameser är historiska exempel. Mer aktuellt är kanske det faktum att »waterboarding« och andra tortyrmetoder i omgångar tillåtits eller accepterats av västerländska regeringar det senaste årtiondet [1]. Om vi som läkare anser att vårt yrke handlar om läkande och ett etiskt förhållningssätt till alla skadade människor, oberoende av ursprung eller sida i en konflikt, är vi hänvisade till enbart personliga etiska ställningstaganden. Vi kan inte gömma oss bakom Lissabonfördrag eller regeringsbeslut.
En läkare, anställd av en militär organisation, fyller en viktig roll för en fungerande krigsapparat, på samma sätt som en mekaniker eller en fältkock har en funktion för att stridande förband ska kunna prestera. Om man arbetar inom en militär organisation går denna konsekvens inte att komma undan. Om man inte önskar stödja en militär närvaro men hjälpa skadade på alla sidor finns flera humanitära insatser att stödja med pengar eller arbetskraft. Om man däremot väljer att delta i en svensk militär insats som läkare kan man inte se det som enbart en förlängning av svensk sjukvård.
Afghanistan är nu en krigszon. Knutson och kollegor resonerar på så sätt att svenska ISAF:s resursstarka sjukvårdspersonal finns där för att ge svenska soldater »en del av den sjukvård som svenskar har rätt att ta del av här hemma«. Knutson och medförfattare hävdar att ISAF:s läkare bidrar med utbildning och kompetens till lokala sjukhus. Enligt samtal med sjukvårdspersonal som varit anställd av ISAF är ett alltför aktivt samarbete med lokal sjukvård inte populärt. Flera gånger har det snarare avstyrts. I vilket fall sker det i mycket liten skala. Utan att vara jurist hänvisar jag till Genèvekonventionen (tilläggsprotokoll från 1977): »The wounded and the sick, both civilian and military, must be collected and cared for, without discrimination« [2]. Väl medveten om att denna regel sällan följs på många ställen i världen kan man tycka att det är sorgligt att Sverige inte ens försöker. Det är svårt att påstå att den afghanska civila befolkningen i det svenska ansvarsområdet får vård vid skada och sjukdom som är likvärdig den som svenska soldater får.
En personlig reflektion: Jag hade förmånen att besöka Afghanistan 1998 som läkarstudent och gjorde där en »minor field study«. Minnet i Afghanistan av Sveriges och framför allt Svenska Afghanistankommitténs arbete var då färskt. Svensk nationalitet öppnade dörrar och respekterades av flera grupperingar, inklusive talibanerna. I dag är bilden en annan, och Sverige är ett av flera länder som bidrar med utländsk militär närvaro. Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att Sverige inte tog chansen att profilera sig på något vi kunde ha blivit bra på – strikt humanitärt arbete.
Det är lika anmärkningsvärt att Läkartidningen inte reagerar som att författarna påstår det. Överstelöjtnanterna Knutson och Starfelt samt kommendörkapten Sidenö och generalmajor Brännström hävdar att inga bindningar eller jävsförhållanden föreligger i en debattartikel om svenska försvarets internationella insatser.
* Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.