Inför den översyn av medicinska specialiteter som Socialstyrelsen ska genomföra under 2011 har två kliniska fysiologer under utbildning i Lund uttryckt sin oro för utvecklingen av klinisk fysiologi i svensk sjukvård i Läkartidningen [1], och i en ledare lämnas synpunkter på den kommande översynen av specialiteter [2].

Man kan gott förstå de unga läkarnas, med intresse för klinisk fysiologi, oro inför framtiden. De redogör klart och tydligt för den nuvarande specialistindelningens konsekvenser för kommande specialisters ytliga kompetens till följd av en sammanhållen utbildning inom basspecialiteten »bild- och funktionsmedicin« med klinisk fysiologi som grenspecialitet. Denna ordning är ett resultat av två enmansutredningar som båda avslöjar bristande kännedom om eller intresse för den kliniskt fysiologiska diagnostiken.

Engbloms och Hanssons inlägg visar att tillskapandet av »bild- och funktionsmedicin« är ett misslyckande. Denna konstruerade specialitet har inte förutsättningar att möta sjukvårdens behov, och utbildningen inom främst fysiologin har försämrats med rekryteringsproblem som följd. Inte heller radiologerna (eller vad kallar man sig, »bild- och funktionsmedicinare«?) förefaller särskilt entusiastiska.

Som pensionerad klinisk fysiolog har jag med förvåning tagit del av de två utredningar som så totalt missat den kliniska fysiologins roll i svensk sjukvård och medicinsk forskning. Man får förmoda att utredarna styrts av en förväntan att funktionsmedicin, genom den tekniska utvecklingen, på ett naturligt vis skulle smälta samman med annan bildbaserad diagnostik. 
Det framgår av Engbloms och Hanssons artikel emellertid tydligt att ansträngningarna att skapa en acceptabel specialistutbildning havererat. Vid den översyn av specialiteterna som Socialstyrelsen nu ämnar göra under 2011 finns all anledning att ifrågasätta den nuvarande sammanslagningen av radiologi, klinisk fysiologi och nuklearmedicin.

I Sverige finns nu 31 basspecialiteter. Inom gruppen neurospecialiteter finns fyra basspecialiteter, ingen grenspecialitet. Intressant nog är klinisk neurofysiologi en basspecialitet. Man kan fråga sig vad som motiverar att klinisk neurofysiologi med 58 specialister, enligt gamla ordningen, men inte klinisk fysiologi, med mer än tre gånger så många specialister, 197 (Läkarfakta 2010), är basspecialitet. Även en lekman torde inse att neurofysiologi teoretiskt sett är en del av fysiologin. Borde inte dessa medicinska områden ha en hel del gemensamt?

Är det inte, vid närmare eftertanke, märkligt att så särbehandla två fysiologiska specialiteter: 

1. Båda har sitt ursprung i fysiologi.
2. Båda utnyttjar likartade mättekniker:

– Mätning av elektrofysiologiska signaler (EKG, EMG, EEG)
– Ultraljudsteknik (hjärta, kärl inklusive karotis och intrakraniella)

– Nuklearmedicinsk teknik (t ex myokardskintigrafi, hjärnskintigrafi)

– MR

– Mätning av tryck och flöden

– PET (i begränsad utsträckning)

3. För båda är samordning av resurser (lokaler, personal, apparatur) naturlig. De kliniskt fysiologiska avdelningarna har betydligt större utbredning i landet än de neurofysiologiska, och redan i dag utförs neurofysiologiska mätningar på ett flertal kliniskt fysiologiska avdelningar med stöd av klinisk neurofysiolog som konsult.
4. För både föreligger i allmänhet inga krav på upprättande av jourlinje.

Engbloms och Hanssons artikel har lett till två kommentarer. En klinisk fysiolog från Göteborg uttrycker viss tillfredsställelse med nuvarande ordning [3]. Kommentaren väger lätt eftersom författaren är i uppenbar minoritet i Engbloms och Hanssons undersökning. Att en radiolog med huvudintresse inom nuklearmedicinsk diagnostik trivs med nuvarande specialitetsindelning [4] visar bara att nuklearmedicin och klinisk fysiologi har mycket gemensamt. Sedan många år utförs en stor del av landets nuklearmedicinska undersökningar vid de kliniskt fysiologiska avdelningarna.

Med en tillbakablick på 40 års verksamhet inom klinisk fysiologi och med hänvisning till de gemensamma nämnare som finns för de två fysiologiska specialiteterna är det min övertygelse att en gemensam basspecialitet omfattande klinisk fysiologi, klinisk neurofysiologi och nuklearmedicin skulle leda till förbättrad fysiologisk (funktionsmedicinsk) diagnostik genom samordning av resurser, befruktande kompetensutbyte, utbildning i logiska steg och förbättrad rekrytering. Det är min uppfattning att detta skulle vara ett exempel på den »pragmatism« som Stensmyren och Hjelmqvist för Läkarförbundets del efterlyser i den kommande översynen.