WHO:s amningsrekommendation är inte oetisk för svenska förhållanden

Nihlén Fahlquist och Roeser hävdar i sin debattartikel (Läkartidningen 32–33/2011, sidan 1503) att WHO:s amningsrekommendation är oetisk i utvecklade länder. Författarna definierar dock inte vad de avser med oetisk, inte heller vad man anser vara utvecklade länder. Med normativ etik menas vanligen den gren av moralfilosofin som gör anspråk på att ge praktisk vägledning i allmänmänskliga frågor. WHO:s rekommendation kan därför inte per se betraktas som oetisk i Sverige. Rekommendationen står inte heller i motsättning till att var och en har rätt att fatta egna beslut i personliga frågor.
Den tid då världen kunde delas in i utvecklade respektive outvecklade länder är sedan länge passerad. Den sociala och ekonomiska spridningen inom olika länder är nu större än i den traditionella nord–sydaxeln [http://www.gapminder.org ]. Därför har begrepp som utvecklingsländer inte någon relevans i diskussionen. Att stödja WHO:s skrivning är däremot att betrakta som en medicinsk solidaritetshandling med dem i världen som saknar ekonomiska medel, rent vatten och tillgång till hälsovård, oavsett i vilket land man befinner sig. De folkhälso- och medicinska praktiker som förespråkas och används bland rika och välmående grupper har emellertid stark påverkan på mindre lyckligt lottade, oavsett nationalitet.
WHO:s amningsrekommendation är antagen för att i ett globalt folkhälsoperspektiv främja amning och därmed öka barns möjlighet till överlevnad. Sverige står bakom rekommendationen därför att vi är en del av detta globala arbete.
I det juridiska dokument som Nihlén Fahlquist och Roeser hänvisar till (SOSFS 2008:33) finns inget som förbjuder kvinnan att välja den form av uppfödning av sitt barn hon önskar, vare sig hon befinner sig på BB eller i hemmet. Föreskriften grundar sig på att motverka den odokumenterade tillmatning som i många fall okritiskt tidigare skett på våra BB-avdelningar. Ett barn kan alltid tillmatas om föräldrarna så önskar, men så länge man befinner sig på sjukhus ska detta, liksom varje annan behandling eller åtgärd, dokumenteras.
Oavsett de generella rekommendationerna måste man ändå alltid som professionell bemöta varje människa i ett individperspektiv. De kvinnor som inte önskar amma ska, oavsett orsak, naturligtvis stödjas i att uppföda sina barn på det sätt de väljer. Många kvinnor vill amma, men av olika anledningar fungerar det inte alltid som förväntat då amning styrs inte bara av teoretisk kunskap och barnets mogenhet utan också av emotioner. Om den information som ges ses som objektiv och saklig respektive kritisk eller kränkande kan skifta mellan olika personer både i stunden och retrospektivt. Amning är ett kunskapsområde som kräver att vårdpersonal i alla situationer utgår från den enskilda individen, men också utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Hur den enskilda kvinnan till slut ser på sitt val av uppfödningsmetod är subjektivt, men hon ska inte mötas av personal med argument som saknar evidens.