Lars-Gunnar Gunnarsson diskuterade i LT 37/2011 (sidan 1770) användningen av mobiltelefoni och risken för hjärntumörer och gjorde därvid en rad felaktiga påståenden, som belysts av Fredrik Söderqvist (LT 41/2011, sidan 2036) [1]. Gunnarssons replik i samma nummer (sidorna 2036-7) innehåller återigen sakfel och missuppfattningar.

Undertecknad deltog som ende svensk representant vid WHO-organet IARC:s genomgång av radiofrekventa fält och hälsorisker i Lyon (24–31 maj 2011) och är väl insatt i själva utvärderingsprocessen. Totalt deltog 30 experter inom fyra olika delområden; exponering, epidemiologi, djurstudier, mekanismer/andra relevanta data. Experterna var noggrant utvalda efter kompetens inom respektive område; det är en missuppfattning från Gunnarssons sida att ICNIRP skulle ha »bredare erfarenhet av bedömning av icke joniserande strålning« än IARC-gruppen. Finessen med IARC är nämligen att man just väljer internationella, oberoende experter med stor kompetens inom det område som granskas, det må gälla kemikalier eller elektromagnetiska fält.

IARC har högt ställda etiska krav för deltagande i sina internationella expertpaneler med en omfattande jävsdeklaration. Exempelvis uteslöts en svensk professor ur IARC:s expertgrupp på grund av att han var styrelsemedlem i ett konsultbolag för telekombranschen i Bryssel [2]. Samme person har under ett flertal år varit expert i ICNIRP, och till skillnad från IARC tillåter ICNIRP att experter samtidigt är konsulter åt mobil- eller elindustrin. Dessutom är det oklart hur ICNIRP finansieras då ingen offentlig insyn i verksamheten tillåts. Det är därför inte korrekt att hävda att ICNIRP är »kommersiellt oberoende och offentligt finansierad«.

Vidare påstår Gunnarsson att han granskat underlaget för publikationer och metodgenomgång från IARC och ICNIRP. Beträffande IARC är påståendet orimligt eftersom IARC:s monografi, som blir resultatet av mötet och som grundas på åtta mer än fulla arbetsdagar för var och en av de 30 experterna, ännu inte är publicerad! Det är en synnerligen omfattande dokumentation som inte låter sig granskas i en handvändning. Dessutom bör man ha klart för sig att IARC-klassificeringen som Gunnarsson talar om avser radiofrekventa fält generellt och inte endast de förknippade med mobiltelefoni. Här ingår till exempel yrkesstudier.

Även påståendet att resultat i våra studier om mobiltelefoni och risken för hjärntumörer är motstridiga med Interphone är felaktigt. I själva verket är resultaten likartade om vi tillämpar samma kriterier som i Interphone, det vill säga samma åldersintervall, kumulativ exponering, latenstid och att hänsyn inte tas till användning av trådlösa bordstelefoner (DECT) [3]. Våra studier ansågs vid IARC-mötet vara välgjorda i likhet med tidigare genomgång [4]. Vi har pekat på flera svagheter i Interphone, bland annat låg svarsfrekvens [5].

Gunnarsson hänvisar till att incidensen av hjärntumörer inte har ökat och sätter därmed större tilltro till ICNIRP:s slutsatser än IARC:s expertgrupp. Deskriptiva data anses generellt ha lägre tyngd än analytisk epidemiologi när det gäller riskbedömning. Cancerregistret saknar exponeringsuppgifter och flera felkällor kan påverka kvalitén, såsom inverkan av andra riskfaktorer, ändrad diagnostik och rapportering. I det svenska cancerregistret har underrapportering av hjärntumörer påvisats [6]. Eftersom exponeringen för radiofrekventa fält vid samtal med trådlös telefon är högst i området kring tinningloben på samma sida (ipsilateral) måste mer förfinad incidensstatistik tas fram. En färsk studie från England visar statistiskt signifikant uppgång av incidensen av hjärntumörer under 1998–2007 i just temporalloben [7].

En annan faktor som måste tas hänsyn till är så kallade attributable risk, det vill säga hur stor andel av olika typer av hjärntumörer kan ha radiofrekventa fält från trådlösa telefoner som förklaringsfaktor. Som regel tar det lång tid innan en incidensuppgång ses i cancerregistret och under tiden missas värdefull tid för prevention [8]. Det handlar inte om att måla upp ett skrämmande riskscenario, utan om praktiska råd, se till exempel Health Canada http://www.hc-sc.gc.ca/ahc-asc/media/advisories-avis/_2011/2011_131-eng.php

Slutligen tar Gunnarsson upp vikten av att användning av mobiler verifieras av operatörer med hänvisning till CEFALO-studien [9]. Men har han verkligen läst studien eftersom han anser att inga risker finns? Baserat på data från just operatörer är risken fördubblad för barnet att få hjärntumör efter mer än 2,8 års användning (oddskvot 2,15, 95 procents konfidensintervall 1,07-4,29 med signifikant trend för latenstid, P = 0,001). Författarna till studien avfärdar detta fynd med hänvisning till att andra exponeringsmått inte gav statistiskt signifikant risk, men nämner inte att de senare analyserna baserades på betydligt färre individer med operatörsdata, vilket kan vara en förklaring till de inkonsistenta resultaten. Det bör även påpekas att i samtliga beräkningar av risker relaterade till bruk av mobiltelefon i CEFALO-studien har användare av trådlösa bordstelefoner räknats in i den oexponerade jämförelsegruppen (dvs. som ej exponerade för radiofrekventa fält), vilket är ett allvarligt metodfel som undgått Gunnarssons granskning.