I samband med att Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:17) om läkarnas specialiseringstjänstgöring trädde i kraft den 1 juli 2006 infördes en ny specialitetsstruktur med bas-, gren- och tilläggsspecialiteter. Det fanns en del övrigt att önska i indelningen av specialiteter, där syftet ibland kändes arbetsmarknadspolitiskt och inte kompetensoptimerat. En del specialiteter har som följd av detta varit tvungna att se över hela sin utbildningsstruktur. Exempel på detta är klinisk fysiologi och röntgen, som inlemmades inom bild- och funktionsmedicin till en något konstgjord struktur. Det har bara gått fem år, inga ST-läkare har i princip gått igenom utbildningen enligt nya författningen under en period där omfattande arbete har skett för att reorganisera utbildningsstrukturer hos vårdgivarna, och man har inte kunnat utvärdera några mer långsiktiga effekter av förändringen. Har någon ordentlig och systematisk utvärdering gjorts?
Vi kan nu läsa i LT 41/2011 (sidan 2035) att Socialstyrelsens översyn leder till att Socialstyrelsen inte tänker ändra en del avarter i indelningen, utan helt byta spår. Detta ger ett intryck av att allt bryts upp och att vi till stor del måste börja om från början med att revidera målbeskrivningar och föreskrifter under 2012. Följden blir i så fall att många utbildningsprogram/rotationer under utbildning helt måste göras om. Socialstyrelsen hänvisar till ett antal klagobrev och några hearingar i frågan. Däremot har vi vårdgivare som organiserar utbildningen inte blivit tillfrågade, vilket väcker en del frågor. Det hade varit smakfullt med en remissförfrågan.
Region Stockholm har en kvalitetsutvecklingsgrupp bestående av s k övergripande studierektorer från alla olika vårdgivare och som representerar 1 800 ST-läkare av landets totalt ca 5 000. Vi känner inte till innehållet i dessa diskussioner och har ett antal frågor att ställa:
1. Hur har Socialstyrelsen tänkt sig att övergången mellan de olika utbildningssystemen ska se ut? Redan i dag jämkar vi med dem som utbildas efter två olika system.
2. Hur ser »det nya spåret« ut? Kommer hela principen med bas- och grenspecialitet att förändras?
3. Har man övervägt möjligheten att i stället ta bort en del osmidiga grenspecialiteter och göra dem till basspecialiteter?
4. Hur har Socialstyrelsens utvärdering av den nya förordningen gått till? Vilka kvalitetsparametrar har jämförts? Eller har man bara gjort en värdering och tagit in oselekterade klagomål som bevekelsegrund?
Dessvärre förefaller det som om Socialstyrelsen genom en halvöppen process redan bestämt sig för hur framtiden ska se ut genom den mycket detaljerade tidsplan som redovisats i artikeln i LT. Vem är det som egentligen driver denna process och vilka intressen ligger bakom? Öppenhet och medverkan från oss som representerar vårdgivarna och de facto organiserar och driver ST-utbildningen måste anses vara att föredra. I Stockholm utbildar vi ca 36 procent av alla ST-läkare i landet, och ingen av oss som är övergripande ansvariga har varit delaktiga i denna process. Vissa skulle kanske anse detta märkligt, men kanske är det så att beslut redan fattats och att artikeln i Läkartidningen bara är ett sätt att försöka legitimera detta.
De grundläggande frågorna kvarstår – vem är det som driver denna process, med vilka intressen och på vilka grunder? Varför har vårdgivarna exkluderats? Är vi inte tillräckligt viktiga? Har ordentliga utvärderingar gjorts eller är detta ytterligare ett exempel på så kallad opinion driven change, snarare än evidensbaserad?
