Joakim Färdow skriver i LT 39/2011 (sidorna 1917-8) om filosofen Ivan Illichs skarpa kritik av den moderna sjukvården och dess ogynnsamma effekter på människors hälsa. Min egen bok »Svensk sjukvård till vanvett – om patienten bestämmer« nämns i samma text med koppling till slutsatsen att problemet framför allt handlar om »samhällets och människors attityder till hälsa och sjukdom«. Här känner jag inte igen mina åsikter.

Samhället består av oss alla. Vi bidrar alla till den kultur vi har runt omkring oss, och så länge tillräckligt många har det tillräckligt bra i det som är kommer ingen förändring att ske. Läkare har, med sina ordinationer och antaganden om vad man kan bota, stor makt att påverka andras liv. Därför är det av största vikt att läkare kan ta del av andra människors lidande utan att agera på det om det inte finns en medicinsk indikation för åtgärd. Hur många kollegor försöker inte behandla bort kriser? Enda vägen ut ur en kris är genom den. Det som är viktigt känns. Det behöver vi alla kunna hantera, antingen via aktiv problemlösning eller acceptans för det som inte går att förändra. Att kunna lida hjälper oss att hålla en livsriktning som känns meningsfull. Vi kan i lidandet lära oss att värdera det som vi inte vill förlora medan vi har det. Om vi inte fastnar i skräcken över att det kan gå förlorat. Vilket det kommer att göra – någon gång.

Min starkaste tes är individens personliga ansvar för sina egna beteenden. En annan tes är att det finns inget mänskligt liv utan smärta. Att leva är att känna. Varför avfärda lidande som en del av livet när det är en del av vår vitalitet? Klarar man inte sorg klarar man inte heller glädje. Primära grundkänslor har haft ett överlevnadsvärde. Sex av dessa åtta känslor har negativ laddning: ilska, rädsla, nedstämdhet, äckel, skam och skuld (förvåning och glädje är de återstående två). Att försöka leva ett liv med målet att undvika obehag leder till ökad sårbarhet. Ett liv behöver en riktning i förhållande till vad man vill uppnå. Var och en måste hitta sin väg i armkrok med sina grundkänslor.

Lidande är kopplat till de obehagliga grundkänslorna. Lidandet förstärks och vidmakthålls av våra tankar om vår smärta. Antagandet att »man har rätt till smärtfrihet« är en tankefälla. Den kan hålla fast människor i bitterhet. »Det borde aldrig ha hänt« är en annan tankefälla. Den talar för brist på acceptans för att livet oundvikligen kommer att innehålla prövningar och förluster. Ett samhälle som har tankar om hur vi har »rätt att känna« kommer att lägga krokben för sig själv upprepade gånger. För om ingen ska behöva känna något så måste ju något ha gjorts fel om det känns obehagligt. Många försöker behandla bort obehaget. Det är här läkares ansvar kommer in, liksom risken för medikalisering, om man tror att livet ska vara lika lättframkomligt som en blank is. Detta är resultatet av s k curlingbeteenden. Vi har framodlat en befolkning som inte tål livet. Vi har inte tränat frustration och tål den därför inte. Vi lär oss prata om vad andra ska göra för oss och vad vi har rätt till i stället för vad vi själva kan lära oss och bidra med. Berättar man för en läkare om sina existentiella kval får man medicinsk hjälp.

Det gäller att hålla isär lidande och livets förutsättningar. De negativt laddade känslorna kan hjälpa oss att hålla riktningen mot glädje och stolthet. Vilket obehag är jag beredd att ha och ändå hålla riktningen? När kostar det för mycket så att jag behöver stanna upp och göra ett medvetet omval i mitt liv? Några av mina egna medvetna livsval har varit svårt plågsamma. När jag väljer måste jag också välja bort något annat. Det är svårt att välja bort om jag är rädd för att andra ska döma mig och säga att jag valde fel. Att avstå från att välja på grund av den rädslan är också ett val. Jag kan garantera att man får kontakt med mer lycka, glädje och stolthet om man lever ett liv med sina rädslor och tvivel, i en riktning som man kan stå för. Lidandet vägs upp av det värde som det medvetna valet ger.

Som maken sa i vår ungdoms år: »Livet är hårt, orättvist och sedan dör man.« Jag har lagt till: »Då är det bäst att vi gör något värdefullt under tiden.«