Gunnar Eckerdal ifrågasätter i LT 45/2011 (sidan 2317) mitt resonemang om att lika bör behandlas lika med avseende på medbestämmande vid val av olika behandlingar. Jag jämförde två fall där patienterna väljer behandlingar som ökar livskvalitet framför livsförlängande behandlingar och argumenterade för att det inte fanns några relevanta skillnader mellan de två fallen.
Eckerdals huvudinvändning är att i ena fallet står valet mellan behandlingar baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket det inte är frågan om när en patients val står mellan symtomlindring och sederingsterapi. Indikation för sederingsterapi finns enligt Eckerdal endast om alla lindrande behandlingar har prövats, inklusive intermittent sedering. Därför är sederingsterapi inte något som man bör erbjuda en patient som säger nej till fortsatt symtomlindrande behandling. Valsituationerna är således inte jämförbara, menar Eckerdahl.
Som försvar för sin ståndpunkt hänvisar Eckerdal till ett konsensusdokument som framkommit på initiativ av Läkemedelsverket. Dokumentet innehåller ett flödesschema som Eckerdal själv var med om att konstruera och som är synnerligen komplicerat med många tidskrävande behandlingsförslag innan man kommer fram till frågan om sederingsterapi. Jag är tveksam till att klassificera detta föreskrivande flödesschema som uttryck för vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är snarare ett värdebaserat förslag till behandlingsstrategi som endast beaktar palliativt orienterade läkares värderingar; värderingar som innebär att man bör vara restriktiv med att erbjuda sederingsterapi. För att ge detta värdebaserade förhållningssättet legitimitet konstruerar man en så krånglig beslutsmodell att det ytterst sällan finns indikation för att erbjuda patienter sederingsterapi.
Min bedömning är att vi i själva verket diskuterar värdebaserad och inte evidensbaserad medicin. Värdebaserad medicin innebär emellertid att en behandling också bör vara i överensstämmelse med patientens värderingar – inte endast med läkarnas.
Jag tycker inte att Eckerdal har lyckats påvisa några genuint relevanta skillnader mellan de två fallen, och jag tror att när allt kommer omkring så är kärnan i problematiken vem som ska bestämma i livets slutskede: läkaren eller patienten.
Diskussionen fortsätter på en tisdagssammankomst i Läkaresällskapet den 22 november.