I Läkartidningen 41/2011 (sidan 2005) publicerades ett intressant inlägg av pediatriköverläkaren Anna Hedlund: »Läkaryrket – inte ett kall men en genväg till ökad frihet«. Hon beskriver hur många kollegor upplever sig ha så bra ekonomisk ersättning att de klarar sig på att arbeta halvtid och får mycket tid över för fritidsintressen. Det finns till och med kollegor som arbetar en vecka och är lediga tre.
Detta kan vara en förklaring till den OECD-rapport som Läkarförbundets nuvarande ordförande Marie Wedin beskrev i en artikel i tidningen Överläkaren (5/2009). Man fann där att läkartätheten i Sverige, med en läkare på 277 invånare, var den högsta i Europa, medan produktionsnivån var den lägsta med 824 konsultationer per år och läkare. Det är ju naturligt att man inte producerar så mycket när man tjänar så bra inom till exempel bemanningsföretag på att bara arbeta deltid. Mycket av de problem som finns, och där man kräver ett utökat antal läkartjänster, skulle kunna lösas genom att kräva ordinarie heltidstjänstgöring för alla friska sökande.
För mig som gammal pensionär med utbildning under 1950-talets senare del förefaller allt det ovanstående märkligt. Utbildningen var då tidigt praktiskt inriktad, med möjlighet till kortare kliniska vikariat mellan de olika kurserna. Detta betydde att jag som nybliven legitimerad läkare började min första ordinarie underläkartjänst i kirurgi med redan ett drygt års erfarenhet av specialiteten. Ett år då jag lärt mig operera allt från appendiciter till gallsten.
Fyra år med heltid på denna tjänst gav mig en kompletterande praktisk kirurgisk utbildning, där jag också gick ett halvt års narkosutbildning. Efter detta var det dags för, fortfarande på heltid, vidareutbildning vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, primärt tio månaders toraxkirurgi, sedan sex månaders plastikkirurgi och därefter praktisk tjänstgöring och forskarutbildning vid kirurgkliniken. Forskningsutbildningen inför avhandlingen var ett experimentellt tumörarbete, vilket kunde startas våren 1967 och avslutas med disputation hösten 1968. Detta innebar ett intensivt arbete med betydligt mer än heltid i forskning, där jag hade både hjälp och stöd av en entusiastisk hustru.
Jag fortsatte mitt heltidsarbete som kirurg och var också under 20 år samtidigt forskare och handledare, vilket innebar cirka 70 timmars veckoarbetstid. De som är forskare vet att man aldrig blir rik på pengar i det liv jag levde, men oerhört rik på erfarenheter och stimulerande personliga kontakter över världen. Samtidigt gav den kliniska delen också så mycket positivt tillbaka från olika patientkontakter.

Den gamle judiske 1100-talsläkaren Moses Maimonides, som avslutade sitt liv som livmedikus hos sultanen av Egypten och Syrien, skapade den kloka etiska regeln: »Jag ser i varje patient en medmänniska i nöd och smärta.« Jag försökte så gott jag kunde att följa denna regel, och det gjorde väl att jag, när jag ser tillbaka på mitt liv, ändå kan säga att jag upplevt mitt läkaryrke som ett mycket positivt kall. Genom att jag tyckte det var så roligt att hjälpa människor blev jag ibland kallad »djävla filantrop«, men det accepterade jag som ett högt betyg på verksamheten, där jag också fick en underbar personal med mig.
Efter ordinarie pension gick jag över nio år, de sista åren på deltid, men läste då också medicinhistoria och religionsvetenskap. Jag blev också både författare och redaktör för 20 fackböcker inom medicin och nämnda humanistiska ämnen.

Vad vill jag nu säga med detta? Ja, som jag nämnt har jag med stöd av en tålmodig familj under många år kunnat arbeta mer än heltid i mitt yrke och engagera mig i något så fascinerande som medicinsk forskning. Det har aldrig givit några ekonomiska fördelar, men jag har med familjen kunnat leva ett hyggligt »medelsvenssonliv«. Detta sett som alternativ till att leva ett yrkesliv på halvtid och ägna sig åt fritidssysselsättningar övrig tid. Jag ser ju också att många kollegor i privat vård kan dra ihop stora förmögenheter, men jag har alltid undrat om det gjort dem så mycket lyckligare. Att ha täta, positiva patientkontakter och att i forskningen få uppleva de fantastiska ögonblick då man gjort nya fynd har för mig varit en källa till ett lyckligt liv.