Lars-Gunnar Gunnarsson efterlyser i Läkartidningen 46/2011 (Lakartidningen.se) »ett konstruktivt försök till vetenskapligt relevant replik«. Det är för oss oklart vad han menar med detta. Vi för fram fakta ur studier och utvärderingar som Gunnarsson felrefererar eller misstolkar. Dessa felaktigheter har lyfts fram av oss därför att de påverkar relevansen av den tes Gunnarsson driver och därmed även förutsättningarna att föra en saklig debatt. Vår avsikt med att delta i debatten har aldrig, som Gunnarsson vill hävda, varit att misstänkliggöra budbäraren – eller för den delen att använda »enkla debattrick» – utan att ge LT:s läsare en, som vi anser, så korrekt bild av det vetenskapliga läget som möjligt. Vi kan inte rimligen lastas för de fel Gunnarsson är upphov till.
Gunnarsson väljer själv att inte besvara den kritik vi framför utan för ånyo fram svepande påståenden utan att ge referens till dessa. Det gäller inte minst insinuationen: »Hur är det med Hardells koppling till patientföreningar och aktivister som försöker bevisa att mobiltelefoni är farlig?« Det är för oss okänt vad Gunnarsson menar eftersom några sådana kopplingar inte finns. För övrigt, om så vore fallet: Ska läkare inte få ha något samröre med patientföreningar?
Vi menar i den kritik vi har framfört (LT 41/2011, sidan 2036; LT 42/2011, endast på webben) att Gunnarssons tes – det vill säga att IARC (International Agency for Research on Cancer) och ICNIRP (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection) skulle ha använt sig av olika strategier för riskutvärdering – undergrävs av den vinklade rapportering han ger initialt i debatten (LT 37/2011, sidan 1771). Noga har han läst ICNIRP:s »… genomträngande analys …« men kan omöjligt ha tagit del av det verkliga beslutsunderlaget som IARC använt, eftersom det ännu inte är publicerat. I sin slutreplik beskyller Gunnarsson oss för att inte behandla sakfrågan i våra svar, men driver samtidigt en tes som i dagsläget inte öppnar för den möjligheten.
Gunnarsson har läst en tvåsidig sammanfattning till IARC:s beslut [1] och ställer den mot ICNIRP:s rapport [2] utan att egentligen ha en aning om hur genomträngande IARC:s metodanalys varit (LT 42/2011, endast på webben). Därmed blir Gunnarssons text, menar vi, inget mindre än ett uttryck för den tankehegemoni som präglar ICNIRP. Det senare blir än mera tydligt i Gunnarssons slutreplik då han tar upp den danska kohortstudie som Anders Ahlbom och Maria Feychting, bägge med koppling till ICNIRP, skrivit en ledare om [3]. Vi kan inte begripa hur denna publikation passerat refereesystemet i BMJ. Det är märkligt att vi uppmanas besvara metodkritik riktad mot våra studier – som Gunnarsson märk väl inte preciserar – när han själv för en så undermålig studie på tal [4].
Den danska kohorten av personer som använt mobiltelefon och risken för hjärntumör har på goda grunder kritiserats eftersom det är en registerstudie utan någon form av kvantifiering av personernas användning av mobiltelefon [4]. Man vet att de personer som ingår i kohorten tecknat ett mobiltelefonabonnemang under åren 1982–1995, men inte hur mycket de använt sin telefon eller om de för närvarande över huvud taget använder den. Användare utan abonnemang (till exempel kontantkortsinnehavare) räknas som oexponerade för mobiltelefon. I referenspopulationen inkluderades för övrigt även cirka 200 000 företagsabonnemang, vilket sannolikt innebär att de tyngsta tidiga användarna ingår bland den »oexponerade« befolkningen. Även de i den danska befolkning som påbörjat abonnemang efter 1995 (!) räknas till den oexponerade gruppen. Ytterligare exempel på allvarliga metodfel är att uppgift om vilken sida av huvudet som använts vid telefonsamtal i relation till tumörsida helt saknas, liksom uppgift om användning av trådlösa bordstelefoner (DECT). De som använt DECT utan att ha ett mobiltelefonabonnemang inkluderas således bland de oexponerade, och möjlighet saknas även att göra beräkning av kumulativ risk för dem som använt både mobiltelefon och DECT.
Att Gunnarsson i sitt referat av den danska studien hävdar att drygt 10 000 av de totalt 350 000 exponerade personerna som ingick i kohorten fick CNS-tumörer speglar, anser vi, den brist på noggrannhet som färgar samtliga av hans tre skrivelser i den här debatten. Det faktiska antalet CNS-tumörer bland exponerade i kohorten var 714 bland män och 132 bland kvinnor. Uppgiften Gunnarsson kommer med rör hela den danska kohorten, det vill säga summan av exponerade och oexponerade.
Vidare om vi, som Gunnarsson hävdar, lyfter fram detaljer i studier som stödjer våra egna hypoteser, gör vi det uteslutande mot bakgrund av att det är medicinskt och/eller exponeringsmässigt motiverat. Det är inte endast typ 1-fel relaterade till »recall bias« och »residual confounding« som utgör hot mot validiteten i studier på det här forskningsområdet [5]. Att falsifiera sina egna data handlar inte bara om att reducera typ 1-fel.
Slutligen vill vi påpeka ånyo att då det gäller det svenska cancerregistret är registreringen av hjärntumörer bristfällig [6, 7], varför deskriptiv cancerstatistik måste tolkas med stor försiktighet.