Min debattartikel i Läkartidningen 37/2011 (sidan 1771) baserades på det som i somras publicerats från IARC (International Agency for Research on Cancer), det vill säga pressmeddelande och publikation i Lancet. Där redovisades slutsatser och vilka strategier för riskvärdering som använts. På samma sätt läste jag noggrant ICNIRP:s publikation. Det blev tydligt att dessa två internationella organ vetenskapligt har lite olika förhållningssätt. Lennart Hardells forskargrupp (som också Fredrik Söderqvist tillhör) har under åren genomgående funnit högre risker för mobiltelefoni än andra forskargrupper, och gruppens metodologi har ifrågasatts av bland andra epidemiologen Anders Ahlbom [1].

Varken Söderqvist (LT 41/2011, sidan 2036) eller Hardell (LT 42/2011, endast på webben) har i sina repliker velat diskutera den metodkritik som jag lyfte fram i min artikel. Jag hade sett fram emot åtminstone ett konstruktivt försök till vetenskapligt relevant replik! I stället använder båda nästan allt utrymme till enkla debattrick och misstänkliggörande av budbäraren av för dem inte önskvärd saklig kritik. Tomt ekar Hardells substanslösa retorik då han raljerar över att jag inte har läst den publikation från IARC som ännu inte finns i tryck! I stället för att se till helheten lyfter Hardell ofta fram detaljer ur studier som stödjer hans hypoteser.

Hardell tar upp frågan om etik och refererar till en artikel i Läkartidningen 31 maj (LT 24/2011, uppdaterad 13 juni 2011). Där redovisas att Anders Ahlbom uteslutits ur IARC:s expertgruppsmöte på grund av potentiellt jäv. Vidare kan man läsa att ett 20-tal professorskollegor från Karolinska institutet och från utländska universitet skrev ett protestbrev till IARC:s chef med påpekande om att IARC verkade tillämpa reglerna för intressekonflikt på olika sätt på olika personer, beroende på vad de har för inställning i sakfrågan.
Den schweiziske epidemiologen Martin Röösli har publicerat en systematisk granskning av studier om mobiltelefoni och hälsoeffekter. Han fann att riskerna underskattades i studier utförda med huvudsakligt stöd från mobilbranschen och att de överskattades i studier där forskargruppen hade huvudsakligt stöd från miljöorganisationer eller patientföreningar. Säkraste riskestimaten kom från forskargrupper där det var balans mellan olika typer av sponsorer [2]. ICNIRP (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection) redovisar tydligt att de har stöd från nationella försäkringsbolag, forskningsinstitutioner, EU-organ, men också från telecombolag. Hardell hävdar att den expertgrupp som slutligen fick godkänt från IARC var ojävig. Hur är det med Hardells koppling till patientföreningar och aktivister som försöker bevisa att mobiltelefoni är farlig?
Slutligen drar Hardell växlar på att incidensen av tumörer i temporalloben kan ha ökat något 1998–2007 i England. Artikelförfattarna betonar i stället att den totala incidensen av hjärntumörer är oförändrad under den aktuella perioden och avråder slutsatser utifrån subgrupper.
Nyligen blev resultaten från en uppföljning av mobiltelefonibruk i Danmark 1990–2007 tillgängliga på webben [3]. Drygt 350 000 personer var exponerade för mobiltelefoni, och drygt 10 000 av dem hade drabbats av tumörer i nervsystemet. Det sågs ingen ökning av hjärntumörer under de 18 åren eller hos dem som exponerats under längst tid. Inte heller sågs någon ökning av tumörer i temporalloberna där man kunde förvänta högsta exponering.
Med detta svar sätter jag stopp för debatten för min del, eftersom de repliker jag fått inte behandlat den sakfråga som jag fokuserat på både i min inledande debattartikel och i mitt svar i LT 41/2011 (sidorna 2036-7). Jag är övertygad om att pågående forskning och kritisk granskning av seriösa obundna forskare ska räta ut de frågetecken som allmänheten och forskare har kvar angående mobiltelefoni och hälsa. Med aktuell kunskap känner dock jag mig lugn då jag brukar mobilen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.