Andrologerna bjuder i LT 50/2011 (sidorna 2665-6) genom sin förening SAF in till fortsatt diskussion om substitutionens plats vid hypogonadism. Jag håller med SAF om att frågan om prostatacancer blivit otydlig i den offentliga debatten, föranledd av Bayers testosteronkampanj. Men mest otydlig är föreningen själv!
I LT 48/2011 (sidan 2514) skrev SAF: »Tvärtom är ett normalt testosteronvärde av största betydelse för att undvika dessa problem.« Detta syftade på risken för bland annat hjärt–kärlproblem och prostatacancer. Jag bad SAF att i LT 50/2011 (sidan 2665) precisera sig, då diskussionen gäller substitution. I sitt svar i samma nummer redovisar SAF studier som talar för att testosteron inte ger prostatacancer. Men det var inte det saken gällde! Om det finns studier som styrker SAF:s påstående om att normala testosteronvärden förebygger cancer, redovisa dem.
Jag begärde i samma nummer att SAF och dess styrelsemedlemmar skulle redovisa sina ekonomiska förbindelser med Bayer eftersom man inte gjort det i jävsdeklarationen i LT 48. Man har inte heller redovisat att Bayer betalt SAF:s vårdprogram om testosteron. Det enda SAF i LT 50 har att säga om detta är att man följer läkemedelsindustrins branschorganisations (LIF) riktlinjer. Men SAF är väl ändå inte LIF:s underavdelning, utan sorterar under Svenska Läkaresällskapet? Det är således inte bara en fråga om att andrologerna skämmer ut sig i den offentliga debatten genom att vara Bayers språkrör. Den bristande integriteten spiller över på Läkaresällskapet och alla läkare.
Det vore värdefullt om den etiska delegationen inom Läkaresällskapet inte bara pratar runt kring vad som kan vara rätt utan tydligt anger den moral som Läkaresällskapet står för. Är det lämpligt att delföreningarna finansieras av läkemedelsbolagen och att enskilda bolag betalar vårdprogram i kontroversiella medicinska frågor som i hög grad berör allmänheten? Vilken trovärdighet får Läkaresällskapet och läkarkåren när dess delföreningar genom ekonomiska allianser blir megafoner för enskilda bolags intressen?
Kan Läkartidningens läsare lita på jävsdeklarationerna i tidningen eller är det bara en yta, ett sken av oväld? Internationellt har studier visat att det är betydande diskrepans mellan uppgivet jäv och verklighetens ekonomiska bindningar och lojaliteter mellan författare och särintressen. Problemet finns även i de mest ansedda medicinska tidskrifter. Vilka slutsatser har Läkartidningen dragit av dessa studier? Artikeln från SAF i LT 48 är ett tydligt exempel. Författarna berättar inte att deras förening eller de själva mottar omfattande bidrag från läkemedelsbolag som har närliggande intressen inom området andrologi. De uppger inte ens att det vårdprogram som man refererar till i sin artikel betalats av Bayer, vars kampanj kritiserats offentligt i medier och i Läkartidningen.
Det är inte rimligt att jag som läsare, distriktsläkare i Smålands skogar, överlupen med sjukvårdsarbete, ska behöva ägna tid åt att spåra upp grava brister i de jävsdeklarationer som Läkartidningen publicerar. Har inte redaktionen ett ansvar för att det som står i medlemstidningen är sant?
Förslag: Kräv av varje författare, utifrån en detaljerad lathund, vilken typ av uppgifter som ska vara med – en ärlig jävsdeklaration. Allt får inte plats i pappersutgåvan, som blir allt tunnare och måste prioritera information som når alla läkare. Hänvisa intresserade läsare till webben, där dessa detaljerade redovisningar ska finnas. Uppdagar Läkartidningen att jävsdeklarationerna är felaktiga eller uppenbart ofullständiga: skapa en skamvrå, en återkommande ruta, där de som brutit mot reglerna får schavottera. Ge sådana författare ett publiceringsförbud i fem år. Det biter att inför kollegor under sin karriär inte få visa sig i en så fin tidning som Läkartidningen.