Två misshandlade medlemmar lämnas i sticket

I maj i år träffade Thomas Allgén och Teet Härm Läkarförbundets ordförande Marie Wedin och två av hennes närmaste medarbetare i förbundsstyrelsen. Med under mötet var också Thomas far, docenten Lars-Göran Allgén, själv mångårig medlem av Läkarförbundet, och advokaten Anders Frigell, som tidigare på eget initiativ och pro bono ingivit en mycket välmotiverad resningsansökan till Högsta Förvaltningsdomstolen med begäran att Teet och Thomas skulle återfå sina läkarlegitimationer.
Marie Wedin och hennes två medarbetare lyssnade på sina två f d medlemmars redogörelse för det justitiemord som de utsatts för och de nya omständigheter som kommit i dagen efter delegitimeringen och deras uteslutning ur Läkarförbundet.
Avsikten med besöket var naturligtvis att försöka förmå deras tidigare fackliga organisation att ge dem sitt stöd i deras kamp för upprättelse, t ex genom att försöka få till stånd en sanningskommission – en offentlig genomlysning av den rättsskandal som vållat dem och deras familjer så stor skada. Genom domen i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt 2010 står det klart att rättsväsendet kunnat beslås med ett stort antal allvarliga fel i behandlingen av de två läkarna. Det är i dag uppenbart att de aldrig skulle ha åtalats om polisutredningen bedrivits på ett professionellt sätt och om åklagare och domstolar varit tillräckligt insatta i fallet.
Efter att ha grunnat på saken i sju månader har Marie Wedin nu tillkännagivit Läkarförbundets inställning till de två uteslutna medlemmarnas begäran genom en ordförandekommentar i Läkartidningen. Marie Wedin konstaterar i LT 40/2011 (sidan 2631) att man i förbundsstyrelsen är medveten om att Thomas’ och Teets »börda varit tung att bära under dessa år«. Denna insikt till trots är emellertid deras tidigare fackliga organisation inte beredd att lyfta ett finger för att hjälpa dem i deras kamp för upprättelse. Läkarförbundet måste helt enkelt utgå ifrån att det juridiska systemet fungerar även när det inte gör det, låter Läkarförbundets ordförande förstå.
För den som tycker att detta bemötande från en facklig organisations sida är stötande har Marie Wedin dock en personlig uppfattning att bjuda på. Hennes egen uppfattning är att »alla« borde ha rätt till en rättvis prövning och att »alla« borde ges möjlighet till upprättelse – åtminstone så länge Läkarförbundet inte behöver äventyra sina goda relationer till makthavarna, får man förmoda.
För de två uteslutna medlemmarnas del återstår bara att finna sig i sitt öde. »Saliga äro de som förlåta«, avslutar Marie Wedin.
För egen del skäms jag som kvinna över den feghet som min högsta fackliga företrädare visar. Som läkare känner jag stark vrede över att min egen fackliga organisation lämnar två misshandlade medlemmar i sticket, hellre än att bli obekväm för sina motparter inom statliga myndigheter, departement och riksdagsutskott. Salighet uppnår man inte genom att låta andra trampa på en.