Ett stort antal ärenden rörande patientklagomål kommer till vår klinik från Socialstyrelsen. Stort blandas med smått, lex Maria-ärenden med patienten som anser sig ha fått ett ljumskbråck av den laparoskopiska galloperationen, klagomål från anhöriga över hur den nu avlidna patienten informerades om en obotlig cancer till handläggning av avancerade traumafall. Tidigare gjorde vi ibland en intern händelseanalys när vi tyckte att ett ärende av patientsäkerhetsskäl behövde utredas vidare – utan att det var en lex Maria-anmälan eller ens en avvikelserapportering. I den malström av ärenden som vi har nu finns inte kraft för extra insatser; det blir således kontraproduktivt att utreda allt på ungefär samma sätt.
Uppmaning om yttrande kommer till mig som chef, men gäller ibland också »vårdgivaren«, som numera verkar kunna vara allt från landstinget via kliniken till den enskilda kollegan. Vidare skriver vissa handläggare på den centrala myndigheten schablonmässigt »all inblandad hälso- och sjukvårdspersonal« – det blir ganska många om det är ett komplicerat och långdraget sjukdomsförlopp. Slutligen ska vi svara inom några veckor oavsett om det varit sommarsemester eller jul/nyår. Skriver jag och ber om precisering och uppskov kommer att vänligt svar. Vårdgivaren efterfrågas inte mer, personal preciseras och tiden för svar förlängs. Det är glädjande besked, men en förbättring som tyvärr inte får genomslag i efterföljande ärenden.
Så småningom kommer ett svar från Socialstyrelsen, som jag böjer mitt allt gråare huvud över för att försöka förstå vad det står och framför allt vad vi ska göra. 35 år inom sjukvården, en docentur och nio år som chef hjälper mig inte när jag ska tolka de ofta snåriga meningarna (kollegorna klarar det dock ännu sämre, så åren som chef har kanske satt sina spår).
Det kan stå att vårdgivaren (!) ska anpassa ledningssystemet till verksamheternas inriktning och omfattning samt identifiera, beskriva och fastställa de processer i verksamheten som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet. Det låter bra, men hur var det nu i det specifika ärendet? Hälso- och sjukvårdspersonalen ska vidare utföra sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, patienten ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård, och hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur den fullgör sina arbetsuppgifter (någon däremot?). Däremot finns det ingen medicinsk bedömning av det som skett, vilket patienten nog ofta förväntat sig.
Kompletteringar begärs ofta – först när jag skrivit ett PM att man alltid ska undersöka även ryggen på ett traumafall avslutar Socialstyrelsen ärendet. Att jag framhållit att vi arbetar enligt ATLS (advanced trauma life support) och att den aktuella händelsen tagits på MoM-konferens räcker inte, utan just detta PM efterfrågas. Det kan sannolikt finnas flera orsaker till att kollegan i det aktuella fallet inte undersökte ryggen – avsaknad av PM är dock inte en av dem.
Ibland uppmanas jag utföra handlingar utanför mitt område (kirurgchef kan inte åtgärda rutiner inom primärvården), ibland rena Sisyfos-uppdragen som att skriva »rutiner för alla aktiviteter inom sjukvården«. Det senare begränsades som tur var när jag ifrågasatte det. Uppmaningen att genomföra fallriskbedömning inom kirurgens öppenvård har jag också ifrågasatt – var finns evidens för en så kostsam och praktiskt svårgenomförd uppgift?
Det jag saknar är således till viss del medicinsk insikt, till viss del förankring i sjukvårdsorganisationen, vidare en samordning av vilka uppgifter som ska begäras in och en samsyn av vilka åtgärder som ska föreslås. Men främst handlar det om en snabbare och enklare bedömning av de rutinmässiga fallen, så att kraft finns kvar för de svårare. Att de första behoven uppfylls är sannolikt en förutsättning för den senare önskan. Ett arbete med rutiner även för Socialstyrelsens del?