I en studie gjord inom ramen för Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) med titeln »Fungerar samverkan vid krishantering? En studie med fokus på hälsosektorn« [1] visas bland annat att den vertikala (interna) samverkan är sämre utvecklad och fungerande än den horisontella (tvärsektoriella). Detta tror man beror delvis på okunskap, revirtänkande och reviragerande. Man konstaterar att den interna samverkan måste vara inbyggd i systemet och att en särskild krisorganisation, som ligger direkt under ledningen, är en förutsättning för en väl fungerande intern samverkan.
Studien har fokus på hälsosektorn med utgångspunkter i pandemin 2009 och den samverkansövning med en kärnteknisk olycka som scenario som genomfördes 2011 (SAMÖ/KKÖ 2011). Förutom studier av utvärderingarna av dessa två händelser och litteraturstudier genomfördes 21 intervjuer med företrädare för departement, myndigheter, länsstyrelser, landsting och organisationer.
Slutsatserna och rekommendationerna är av generell natur och relevanta för de flesta aktörerna inom krishanteringsområdet, och de identifierar områden och åtgärder som kan förbättra såväl den horisontella som den vertikala samverkan, förtydliga samverkan med näringslivet, utveckla och effektivisera användningen av verktyg för samverkan samt belyser aspekter på effekter och kostnader för samverkan.
Att en särskild krisorganisation bör ligga direkt under ledningen är relevant på alla nivåer i samhället, det vill säga på och i såväl i departement, centrala statliga myndigheter, länsstyrelser, landsting, kommuner som i organisationer och företag. Inom många verksamheter är så inte fallet i dag, något som respektive verksamhetsansvarige noga bör överväga och korrigera.