Håkan Melhus och Karl Michaëlsson gör en värdefull bedömning av kunskapsläget avseende D-vitaminbrist i LT 12/2012 (sidorna 604-5). Resonemanget blir dock väl tillspetsat.
Det man sedan tidigare vet med säkerhet är att D-vitamin är betydelsefullt för skelettet, men även om de första studierna av andra samband med diabetes mellitus, depression, hjärt–kärlsjukdom, nedsatt immunförsvar och ökad dödlighet har svagheter och inte kan ge oss kunskap om kausalitet, manar de till öppenhet för att D-vitamin är betydelsefullt i flera biologiska system.
I den grundliga genomgång som gjorts av IOM (Institute of Medicine) [1] konstaterar man att mätning av 25-OH-vitamin D är den bästa indikatorn på D-vitaminstatus, även om man ännu inte vet om den fungerar som biomarkör för effekt. Serumnivåer <30 nmol/l är associerade med rakit hos barn och osteomalaki hos vuxna, men (och detta nämns inte av Melhus och Michaëlsson) man säger också följande: »Some are potentially at risk for inadequacy at levels ranging from 30–50 nmol/L (12–20 ng/mL). Practically all people are sufficient at levels ≥50 nmol/L (≥20 ng/mL); the committee stated that 50 nmol/L is the serum 25(OH)D level that covers the needs of 97.5% of the population.« Man rekommenderar ett D-vitamin-intag på 600 IU/dag från 1 till 70 års ålder. Min slutsats är att varken nivåer <30 nmol/l eller <100 nmol/l kan rekommenderas som gräns för brist, men att det med nuvarande kunskapsläge är rimligt att anse att nivåer <50 nmol/l är för låga [2]. Förhoppningsvis ökar också användningen av HPLC-metoden, vilken är den metod som i dag anses tillförlitligast vid bedömning av eventuell D-vitaminbrist. Vilka patienter som ska erbjudas provtagning är sedan ytterligare en fråga.