Är detta verkligen ett misslyckande för vården? Kan det i stället finnas anledning att gratulera gamlingarna som fick gå bort efter bara några veckors sjukdom? Hade kanske den så kallade brytpunkten, då kurativ vård ska övergå i palliativ (lindrande) vård, redan inträffat? Var det kanske det mest humana att låta dem dö av influensa?
Min mor sa alltid att hon ville dö av lunginflammation. Hennes erfarenheter från ungdomen gav henne tron att det är ett snabbt och bra sätt att dö. Så blev det inte. Hon fick en liten cerebral historia och bestämde sig för att nu är det dags. Det tog två veckor av bland annat matvägran. Dessa veckor fick hon tillbringa i hemmet, utan »hot« om att hamna på akuten.
År 1990 skrev jag i Läkartidningen: »Visst har vi rätt att tyna bort och dö!« [1]. Detta som genmäle till en kollega som upplevde att alltför mycket livräddande åtgärder sattes in på svårt sjuka åldringar. Min erfarenhet från ålderdomshemmet var att vi lät åldringar tyna bort och dö när det var dags. Vi såg ålderdomshemmet som en slutstation, inte i första hand en plats för ett långt liv. Vi satte inte dropp på den som inte kunde eller ville äta. Målet var frihet från smärta och ångest – inte att förlänga livet.
Men i dag vet jag inte om vi har denna rätt. En bekant till mig är sedan åratal på grund av stroke rullstolsbunden på ett vårdboende, beroende av andra för allt, orkar inte längre läsa och har ingen större livslust. Denna person förlorade aptiten. Personalen blev omedelbart tillsagd att ge näringsdryck, extra mellanmål och truga i maten. Personen fick inte en chans att tyna bort och dö. Socialstyrelsen rekommenderar »ätstödjande åtgärder« och »artificiell nutrition« till dem som inte kan äta på en vecka eller längre [2, 3].
Sjukvården står inför enorma resursproblem. Pensionärsboomen och läkarbristen bidrar till detta, men också en allt skakigare världsekonomi. Mycket pekar mot att vi inom några få år kommer att uppleva en global ekonomisk kris. Även om Sverige inte kommer att höra till de värst drabbade länderna kan vi räkna med kraftigt höjda priser för energi och minskade skatteintäkter på grund av arbetslöshet. Sjukvården kommer att få minskade resurser för att ta hand om oss fyrtiotalister. Ska dessa resurser användas till att med avancerad vård förlänga livet på människor vars tid ändå är utmätt?
Vi bör diskutera döden och döendet mycket mer än vi gör i dag. Vi bör vända och vrida på döden ur alla aspekter: etiskt, moraliskt, humanistiskt, praktiskt – och ekonomiskt. Detta gäller inte bara skröpliga åldringar. Två vänner i 65-årsåldern har nyligen gått bort i cancer. Båda två tackade nej till livsförlängande men kvalitetssänkande behandling. Men mina kollegor propagerar för att patienter med metastaserande melanom ska få en enormt dyrbar behandling som för en patient av tio förlänger livet med i bästa fall ett halvår. Det lilla barnet på Astrid Lindgrens barnsjukhus hölls vid liv i månader med konstgjorda medel.
Varför är vi så rädda för döden? Vore det inte bättre att sköta om livet? Att inrikta sig på att »någon gång bota, ofta lindra och alltid trösta« – och inte se kurativ vård som huvudinriktningen?
Nej, jag är inte för ättestupa och jag är negativ till dödshjälp. Men jag är emot att förlängande av liv ses som det självklara. Jag är för en ökad grad av naturligt döende, för människor i alla åldrar. Jag anser att sjukvården måste acceptera svält, medicinvägran, influensa och annat som naturligt i livets slutskede. Socialstyrelsen såväl som professionen måste se att »livets slutskede« kan handla om en period av många år [4]. Under denna väntan på döden är det lindrande behandling som ska gälla – oavsett om den förlänger eller förkortar livet.
Ivan Illich definierade på en WHO-konferens år 1976 hälsa så här (min översättning):
Förmågan att anpassa sig
till en föränderlig omgivning,
till att växa upp och till att åldras,
till att läkas då man sårats,
till lidande
och till den fridfulla väntan på döden.
Låt oss utforma vården så att den stödjer denna förmåga. Låt oss hjälpa varandra och andra att få en värdig död.