Överförskrivningen av antibiotika måste minska. Så inleder Björn Ramel sin debattartikel i Läkartidningen 22/2012 (Debatt endast på webben). Vi instämmer.
Ramel skriver att det är en delikat fråga hur Sverige bäst ska utforma sin antibiotikapolitik. Han ställer sig kritisk till regeringens patientsäkerhetssatsning, som han menar kan sätta en osund press på förskrivare. Detta är inte vår uppfattning. Syftet med satsningen är att sporra alla landsting att sätta i gång ett långsiktigt och systematiskt arbete för att säkra en rationell antibiotikaanvändning. Det är alltså stimulansmedel riktat till landstingen och inte till enskilda förskrivare.
En rationell antibiotikaanvändning kan kort sammanfattas i följande: rätt preparat, rätt dos och rätt behandlingslängd till rätt patient (se Stramas 10-punktsprogram [1]). Behandling ska ges bara när det behövs, men i dag sker både överförskrivning och felaktig förskrivning i Sverige.
Att Sverige, som Ramel skriver, skulle ha infört en »sparsamhetsbonus« på antibiotika är felaktigt. I regeringens patientsäkerhetssatsning påpekas särskilt att minskningen av felaktig förskrivning ska ske genom ökad följsamhet till behandlingsrekommendationer. I dag finns nationella rekommendationer för de flesta vanliga infektioner i öppenvården. Dessa har tagits fram i konsensus av ett stort antal experter, och de uppdateras kontinuerligt.
Stimulanspengar till landstingen har under patientsäkerhetssatsningens första två år baserats på en modell med en gradvis minskad förskrivning. Det ger goda möjligheter att årligen utvärdera eventuella komplikationer och att omvärdera målsättningar. Strama och SMI har sedan många år följt förekomsten av allvarliga infektioner och har inte funnit något samband med dessa och en minskad generell förskrivning av antibiotika de senaste 20 åren. Det långsiktiga målet 250 recept per 1 000 invånare och år är ett övergripande nationellt mål. Prestationsersättningen utgår till landstingen. En tydlig avsikt med det är att få chefer och ledningspersoner på alla nivåer att prioritera antibiotikafrågan. Vi ser tydliga tecken på att detta också sker.
Inget i överenskommelsen kräver att prestationsersättningen bryts ned på vårdcentralsnivå. Det finns anledning att vara försiktig med just detta då 250-målet avser genomsnittsförbrukning på nationell nivå eller landstingsnivå och då patientunderlaget kan variera mellan enskilda vårdcentraler [2].
Andra åtgärder kan vara mer effektfulla än ekonomiska incitament på vårdcentralsnivå. Ett exempel på det är återkoppling och jämförelser av förskrivarmönster ända ned till individnivå. Om varje läkare regelbundet fick återkoppling på sin egen förskrivning och fick utrymme att utvärdera den genom diskussioner kollegor emellan, kunde vi bättre följa kvaliteten i förskrivningarna.
Patientsäkerhetssatsningen ger bättre förutsättningar för svensk hälso- och sjukvård att hantera det globala hotet från ökad antibiotikaresistens.
Det är samtidigt ofrånkomligt att vi har ett ökat inflöde av resistenta bakterier från andra länder. Insatser enbart i Sverige räcker därför inte för att motverka detta allvarliga hot mot folkhälsan. Sverige har tagit flera initiativ att driva frågan internationellt. Nu senast stod Sveriges och Ghanas regeringar som värdar för ett uppmärksammat seminarium på Världshälsoförsamlingen om resistens.
Internationellt är Sveriges arbete för att motverka resistens och den svenska läkarkårens förhållningssätt ett föredöme som får allt större uppmärksamhet.