Utan att representera vare sig landets medicinska dekaner eller regeringen vill jag ändå lämna ett bidrag till den pågående debatten om läkarutbildningen, senast manifesterad i LT 25/2012 (sidan 1237) [1, 2]. Anders Jeppsson raljerar där över den i hans tycke helt onyttiga kunskapen om citronsyracykeln bara för att några rader senare betona hur viktigt det är att kunna besvara »… frågeställningar som rör läkemedel och äldre, nya behandlingsprinciper för diabetes eller de lämpligaste laboratorieproven givet en viss frågeställning«. Hur ska man kunna besvara sådana frågeställningar utan kunskap om farmakokinetik, glukosmetabolism eller homeostas?
Jeppsson konstaterar att hans egen medicinska grundutbildning inte höll måttet och att konsekvenserna av detta fick »rättas till« under AT och specialistutbildning. Kan det inte i stället ha varit så att grundutbildning, AT och specialistutbildning var avsedda att komplettera varandra? Att grundutbildningens syfte var att tillhandahålla de nödvändiga, huvudsakligen teoretiska, bakgrundskunskaperna för att sedan möjliggöra förkovran i det som kallas läkekonst?
Om den senare tolkningen är riktig finns i grunden ingen motsättning mellan de båda syften med grundutbildningen som i debatten delvis ställts mot varandra – att å ena sidan utbilda blivande kliniskt verksamma läkare, å andra sidan bädda för rekrytering av prekliniska forskare. Betydelsen av de senare ska inte underskattas och jag vill därvid återknyta till den jämförelse med lärarutbildningen som gjordes i debattens första inlägg [3].
Jag hade under gymnasietiden förmånen att ha en hängiven matematiklärare som inte bara själv såg matematikens skönhet utan också hade förmågan att förmedla denna skönhet till oss elever. Jag minns inte längre i detalj hennes trigonometriska bevisföring (förmodligen också onyttig kunskap enligt Jeppssons synsätt) men jag minns mycket väl den närmast euforiska känsla som infann sig när hon fick mig att inse att matematik kunde vara vackert. Kan det ha varit en slump att just hon var en av de få gymnasielärare som avlagt högre akademisk examen, i hennes fall licentiatexamen, och uppbar lektors titel? I dag skulle man med stor sannolikhet kalla henne överkvalificerad, eftersom hon hade kunnat börja undervisa så snart hon uppnått minimikompetens, men är det inte i själva verket sådana lärare vi behöver? Oavsett om man kallar det som sker med läkarutbildningen för avakademisering eller omstrukturering så är det en farlig väg att gå eftersom precis som Elias Eriksson påpekat [4] förändringarna riskerar att bli irreversibla.