I LT 25/2012 (sidan 1237) skrev jag att läkarutbildningens syfte bör vara att utbilda läkare, att läkaryrket bygger på naturvetenskap, men att det är mer än så. Jag beskrev mötet med patienten som centralt i yrket. Vidare menade jag att den gamla maximen »ibland bota, ofta lindra, alltid trösta«, som bygger på den hippokratiska traditionen, är en god beskrivning av vad detta möte innebär.
Detta är tydligen kontroversiellt. I sin replik i samma nummer hävdar Elias Eriksson att jag skulle ha påstått att det inte är viktigt att medicinstudierna ska utgöra en grund för och entusiasmera till framtida verksamhet som heltidsforskare: »Inte särskilt viktigt, tycker Jeppsson.« Men se, något sådant har Jeppsson inte skrivit! Vad han har skrivit är att utbildningen primärt bör vara en utbildning i att vara läkare. Inget annat. Tvärtom har jag skrivit att »Om utbildningen dessutom kan ligga till grund för forskarutbildning i närliggande ämnen är detta ingen nackdel, men kan inte vara den avgörande principen«. Elias Erikssons argumentation förefaller handla om ännu en akademisk revirstrid.
Naturvetenskap är nödvändigt men inte tillräckligt. Hög teoretisk medvetenhet och forskarförberedande utbildning bör varvas med och integreras med klinisk kompetens för att ge oss de bästa läkarna – och forskarna. Dessa bör inte ställas mot varandra.
Det är viktigt att diskussionen om läkarutbildningen fortsätter, liksom diskussionen om problemen med grundforskningen. Men det är knappast meningsfullt att tillskriva debattmotståndare åsikter de inte framfört eller att använda svepande uttryck som »avakademisering«, utan att definiera begreppet, eller »flummig filosofi«. Sådana utlåtanden är allmänt nedlåtande och tyder snarare på att man vill skyla över en anmärkningsvärt bristande läskunnighet och brist på sakliga argument.
I stället bör vi definiera problemen och formulera kreativa frågor utifrån dessa, t ex: »Hur får vi fler kliniskt verksamma läkare att delta i basal preklinisk forskning?«
När man läser Henrik Johannisson är det inte helt lätt att följa vad eller vem han argumenterar emot. I sak tycks vi vara överens om att inte ställa forskningsförberedande utbildning mot klinisk kompetens. Jag trodde därför först att han hade läst mitt inlägg dåligt. Men det verkar vara värre än så.
Johannisson beskriver hur en beundrad matematiklärare lärde honom matematikens skönhet. Väl så. Däremot är det skralt med läskunnigheten. Möjligen saknar han också de basala kunskaperna i saklig argumentation. Detta belyser i så fall ett än större problem än kvaliteten på läkarutbildningen, nämligen kvaliteten på grundskole- och gymnasienivå.
När han tillskriver mig åsikten att jag skulle vara emot »överflödiga« kunskaper och »onyttiga« kunskaper visar han exempel både på bristande läsförståelse och omdöme. Det är inte så man för en diskussion. Det gör man med sakskäl.
Jag kan försäkra Johannisson att jag efter 40 år fortfarande kan en del om citronsyracykeln – men framför allt kan jag en hel del annat också. Och det var det som var poängen. Läkekonst är mer än biomedicin, och läkarutbildning bör sträva efter bildning.
En lärdom av denna diskussion är att vi måste se över kvaliteten och bredden, inte bara på universitetsnivå, utan även på grundskole- och gymnasienivå, för att komma till rätta med de bristande kunskaper i språklig förståelse och argumentationsteknik som vi här sett prov på och som inte bådar gott för läkarkårens professionalitet. Och sannolikt inte för forskning på preklinisk nivå heller.
Vad jag önskar är mer kunskaper och högre kvalitet – inte mindre.
(uppdaterad 2023-10-12)
