De nya europeiska riktlinjerna för kardiovaskulär prevention presenteras i Läkartidningen 23/2012 (sidorna 1164-6). Dokumentet är klart sammanfattat, kortare än tidigare och har tonvikt på primärprevention. Fysiskt inaktiva som blir fysiskt aktiva halverar risken för förtida död, huvudsakligen genom minskad risk för död i hjärt–kärlsjukdom [1].
Enligt de nya riktlinjerna ska det kliniska arbetet med prevention ligga på allmänläkare, sjuksköterskor och patientföreningar. I sammanhanget saknas sjukgymnaster/fysioterapeuter, en yrkeskår som är vårdens experter inom området fysisk aktivitet.
Denna yrkeskår har sedan hjärtrehabiliteringens begynnelse varit med och byggt upp sekundärprevention tillsammans med kardiologer och kärlkirurger, och har varit självklara experter på fysisk aktivitet i de tvärprofessionella teamen. I
Sverige har LSR (Legitimerade sjukgymnasters riksförbund) fått ekonomiskt stöd av Socialstyrelsen för implementering av nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder. Det visar tydligt att sjukgymnaster hör hemma i detta sammanhang. Varför finns de då inte med i de europeiska riktlinjerna?
Att ändra levnadsvanor är inte lätt. Till sitt förfogande har läkaren (den sällan utnyttjade [2]) möjligheten att förskriva fysisk aktivitet på recept (FaR). Så kallade lågriskpatienter kan dock vara svåra att motivera med bara ett recept i handen och några råd. Det är stor risk för att implementeringen uteblir om inte träningsovana personer får praktisk handledning för att komma igång.
I gruppen med mycket hög risk ingår personer med redan etablerad kardiovaskulär sjukdom, diabetiker med organskador och/eller minst en annan riskfaktor. Dessa patienter är svårmotiverade på grund av välbefogad oro och ängslan. De behöver därför individuellt anpassade program för säker träning, utformade efter patientens testvärden, som utvärderas och återkopplas till patienten kontinuerligt. Även i gruppen med hög risk kan oro och ängslan betyda att det finns behov av extra motivering och till en början övervakad träning av sjukgymnast, och senare i grupp där medpatienter kan utgöra en social trygghet.
Läkar- och sjuksköterskekårens tid och kunskap kan utnyttjas mer optimalt inom respektive kompetensområden om det finns sjukgymnaster/fysioterapeuter kopplade till teamet för att handleda och kontrollera implementeringen av föreskriven fysisk aktivitet på vårdcentraler och kliniker där kardiovaskulär primär- och sekundärvård bedrivs.