Visst behövs ämneskunskaper

Läkarutbildningsutredningen ska föreslå en ny samlad utbildning fram till legitimation som ger den legitimerade läkaren den kompetens som behövs för att kunna vara verksam och vidareutvecklas i morgondagens hälso- och sjukvård, nationellt och internationellt. Ansvaret för att denna kompetens uppnås och dokumenteras föreslås odelat ligga hos universiteten. Utredningen arbetar i enlighet med de direktiv som utfärdats av uppdragsgivaren, Utbildningsdepartementet.
Utredningens förslag inriktas i första hand på de nationella målen för utbildningen i en ny examensbeskrivning. Målen kommer att tydligare kopplas till dagens och morgondagens förhållanden i hälso- och sjukvården såväl i Sverige som internationellt. Hur utbildningsprocessen skapas, utformas och kvalitetssäkras är de enskilda lärosätenas ansvar, i samverkan med lärare, studenter och företrädare för hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Utredningen sätter fokus på att studenterna tränas och examineras i rätt saker, det vill säga det som krävs för legitimation och för deras fortsatta utveckling som läkare, men även andra akademiska arbetsuppgifter som till exempel forskare.
Ämneskunskaper i sig är fortsatt viktiga men det är ännu viktigare att studenterna har de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt inom olika områden som krävs för att uppnå de förväntade läranderesultat som anges i den nya examensbeskrivningen, och som behövs för att hantera de uppgifter som krävs av den legitimerade läkaren.
Hur utbildningen sedan planeras och genomförs är lärosätenas ansvar och ska inte specificeras av utredningen. Att studenterna når målen är en förutsättning för att Socialstyrelsen ska kunna utfärda legitimation, och utbildningens kvalitet är redan i dag föremål för utvärdering via Högskoleverket.
Hur läkarprogrammet vid Lunds universitet läggs upp är helt och hållet ett ansvar för det lärosätet, liksom den tid som avsätts för olika utbildningsmoment. Det är riktigt att jag var inblandad respektive ansvarig för den utveckling av läkarutbildningen som skedde i Lund under lång tid fram till år 2006, och som utvärderades av Högskoleverket 2007, men inte därefter.
De överväganden som nu görs av utredningen har sin utgångspunkt i uppdragsgivarens direktiv och den kraftfulla utveckling som skett inom medicinsk pedagogik och examination internationellt, inte minst under det senaste decenniet. De har en mycket bredare bas i både nationellt och internationellt utvecklingsarbete än erfarenheterna från Lund. Jag delar därför inte artikelförfattarnas syn på balansen mellan lärarstyrt och studentstyrt lärande.
Forskning och utvärdering har tydligt visat att studenterna når längre och djupare om de får eget ansvar för sina studier, förutsatt rätt stöd från lärarna i den utvecklingsprocessen. Det är den kompetens studenterna har med sig vid legitimationstillfället som är avgörande och som ska dokumenteras genom utbildningen, inte vad de har kunnat tidigare under utbildningen, och inte heller den tid de tillbringat inom olika verksamheter.
Men återigen vill jag understryka att det är lärosätena som ska avväga innehållet i utbildningen samt välja metoder för undervisning och examination, så länge den valda utbildningsprocessen leder till att varje enskild student vid examenstillfället nått målen i högskolelagen samt i det nya förslaget till examensbeskrivning för läkarexamen.